Den svenska minoritetspolitiken syftar till att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande, stödja de historiska minoritetsspråken och kulturen så att de hålls levande.

I februari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (ramkonventionen) och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (minoritetsspråkskonventionen). De bygger på insikten att det finns ett stort antal minoriteter i Europa som levt i området sedan lång tid och som har eget språk och egen kultur. I konventionerna konstateras bland annat att vissa minoriteters språk riskerar att gå förlorade och att skydd av nationella minoriteter är nödvändigt för stabilitet, demokratisk säkerhet och fred.

I samband med Sveriges ratificering infördes minoritetspolitiken som ett eget politikområde. Judar, romer, samer (som även har ställning som urfolk), sverigefinnar och tornedalingar erkändes som nationella minoriteter. 

När Sveriges riksdag beslutade om de nationella minoriteterna utgick man från Europarådets konventioner. Dessa innehåller ingen definition av begreppet nationell minoritet, men ramkonventionen nämner i artikel 5 religion, språk, traditioner och kulturarv som viktiga delar av nationella minoriteters identitet. Riksdagen kompletterade dessa kriterier med ett antal andra och kom fram till att en grupp, för att räknas som nationell minoritet i Sverige, ska ha:

• En uttalad samhörighet och en (till antalet i förhållande till resten av befolkningen) icke dominerande ställning i samhället.
• En religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet.
• En vilja och strävan att behålla sin identitet.
• Historiska eller långvariga band med Sverige 

Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar uppfyller dessa kriterier. Respektive grupp har aktivt värnat sin kultur och sitt språk så att minoritetskulturerna utgör en levande del av det svenska samhället och kulturarvet. Alla fem grupper har dessutom funnits i Sverige under mycket lång tid. 

Att stödja de nationella minoritetsspråken så att de hålls levande innebär att de nationella minoriteterna ska ges möjligheter att tillägna sig, bruka och utveckla sitt modersmål och utveckla en egen kulturell identitet. De nationella minoriteterna ska kunna överföra sitt minoritetsspråk och sin kultur till nästa generation.

Eftersom omskärelse är så central för judiska kulturen bör traditionen vara skyddad under minoritetslagen.  Överföringen av det judiska arvet till nästa generation är avhängigt av att det är tillåtet att omskära judiska pojkar på den åttonde dagen efter födelsen.