Kära besökare,
Församlingen har helgstängt och öppnar åter onsdag 19 maj, på grund av kristi himmelsfärd samt shavout. På återseende!

Tidig historia

Omkr. 1230 f.v.t omtalas Israels folk i en inskrift från farao Meneptahs regering. Enligt gamla testamentet hade en del israeliska stammar uppehållit sig i Egypten och de emigrerade nu till Kanaan (ungefär där dagens Israel ligger). Enligt Bibeln är det i samband med uttåget ur Egypten som den monoteistiska judedomen och de tio budorden tillkännagavs av Moses på berget Sinai och antogs av folket.

Moses budskap var att Gud hade slutit ett förbund med Israels folk och att han var den enda riktiga guden, mäktigare än de andra folkens gudar. Häri låg ett frö till sammansmältning av nationalism och religiositet, men också ett frö till en universell monoteism och en världsreligion.

Omkr. 1200–1150 f.v.t rådde allmän oro i östra Medelhavsområdet. Anfall norrifrån av de s.k. sjöfolken, främst greker och filistéer, och krigståg avlöste varandra. Filistéer bosatte sig i Kanaan (ungefär dagens Israel) och kom under lång tid att förbli Israels farligaste fiender. Efter filistéerna kom landet mellan öknen och Medelhavets östra kust från Sinai till Syrien att benämnas Palestina.

Omkr. 1 000–950 f.v.t var en glanstid för Israels folk. David, som valts till konung över Juda stam, besegrade de hebreiska nordstammarna och enade Israel. Han erövrade därefter jebuséernas stad Jerusalem och gjorde den till rikets huvudstad. Kung David och hans armé besegrade även filistéerna.

Davids son Salomo byggde Jerusalems första tempel. Han hade vidsträckta handelsförbindelser bl.a. med södra Arabien. Efter honom splittrades riket i två delar, Israel i norr och Juda i söder. En lång period därefter fick båda rikena uthärda hårda strider med det mäktiga assyriska riket som härjade och plundrade i regionen.

År 722 f.v.t krossade den assyriske härskaren Sargon definitivt Israels rike och fördrev och förslavade en stor del av dess befolkning. Han lät därefter assyrier invandra till Israel.

Juda rike förde efter Israels fall en osäker tillvaro som vasallstat under Assyrien. När Assyriens makt minskade, lyckades emellertid kung Josia att göra Juda rike oberoende.

År 627 f.v.t började profeten Jeremia predika. Han förenade kravet på trohet mot Gud och lydnad för hans tio budord, med kravet på försvar av den nyligen uppnådda politiska självständigheten för Juda rike.

År 609 f.v.t stupade Josia i ett slag mot Egypten. Juda rike hamnade först under egyptiskt styre och sedan under det nybabyloniska riket som övertog assyriernas välde i Palestina.  Babylonierna förde bort kungen av Juda samt alla de förnäma och förmögna judarna till Babylon. ”Den babyloniska fångenskapen” blev inledningen till årtusenden av judisk exil.

År 586 f.v.t förstördes templet i Jerusalem. Därmed kulminerade den babyloniska förföljelsen. Många judar utvandrade därför frivilligt till Egypten.

Namnet judar kommer från 500-talet f.v.t och syftar på ättlingarna av det forna Juda rikes invånare, var de än är bosatta.

År 539 f.v.t störtades det nybabyloniska riket av perserkonungen Kyros som visade sig vara en human och tolerant härskare. Nu kunde judarna återvända till sitt land. Juda rike blev en persisk provins med självstyre och religiös frihet. Templet återuppbyggdes.

År 332 f.v.t erövrade Alexander den store Palestina och Egypten. Perserriket krossades totalt år 330. Alexander fortsatte den persiska imperiepolitiken, men med ett inslag av grekiskt kulturinflytande. Judarna behandlades förhållandevis väl. De fick bland annat bosätta sig i den av Alexander nybildade staden Alexandria i Egypten.

År 163–162 f.v.t lyckades judarna kämpa sig till religionsfrihet under ledning av Judas Mackabéus. Mackabéerna, som hans efterföljare kallas, blev emellertid småningom förvärldsligade. De mötte därför motstånd från de religiöst lagtrogna fariséerna.

Texten är hämtad och redigerad från www.so-rummet.se