Kära besökare,
Församlingen har helgstängt och öppnar åter onsdag 19 maj, på grund av kristi himmelsfärd samt shavout. På återseende!

Israel bildas

Det skulle dröja till långt in på 1800-talet innan tanken på allvar väcktes om att alla judar borde flytta till det land som deras avlägsna förfäder en gång flytt ifrån sisådär 50 generationer tidigare. En återkommande judisk bön hade visserligen hela tiden varit ”nästa år i Jerusalem”, men det hade framförallt haft en religiös, andlig innebörd.

Under den andra halvan av 1800-talet, under intryck av tidens nationalistiska stämningar och en antisemitism som på många håll växte i styrka, började allt fler judar, särskilt från Östeuropa, flytta till Palestina för att bosätta sig där. De var pionjärer för sionismen, en nationalistisk rörelse som formellt grundades 1896, det år då den österrikiske journalisten Theodor Herzl publicerade boken Der Judenstaat (Judestaten).

Själv var Herzl inte religiöst praktiserande jude, utan snarare agnostiker och han såg sig som assimilerad i det omgivande samhället. Men denna assimilering var ingen långsiktig lösning, menade Herzl. Han såg tydligt hur antisemitismen i Europa bara växte i kraft; allt fler hatade judarna inte bara för vad de gjorde, utan för vilka de var, för själva det blod som rann i deras ådror. Därför var den enda lösningen på judarnas ständiga utsatthet att de skapade sig ett eget hemland någonstans i världen, resonerade Herzl. Bara på det sättet skulle de någonsin kunna känna sig säkra.

På en kongress år 1897 beslöt den nyskapade sionistiska rörelsen att omedelbart börja arbeta för att judiska jordbrukare och industriarbetare skulle flytta till Palestina, köpa mark där och från grunden bygga upp denna nya nation.

Planerna möttes med skepsis av härskarna i det osmanska riket som då styrde i Palestina. Motståndet fick Herzl att fundera på om inte ”hemlandet” istället kunde skapas i Sinai eller på Cypern. Förslagen ratades av den brittiska regeringen, som kontrollerade båda de tilltänkta territorierna. Istället kontrade utrikesdepartementet i London med ett motförslag – vad sägs om Uganda?

Herzl gick motvilligt med på tanken, men nästa sionistiska kongress röstade nej. Den nya nationen skulle skapas i Palestina eller inte alls.

Tillströmningen av bosättare fortsatte, om än i långsam takt. När första världskriget bröt ut fanns ungefär 80 000 judar i Palestina, att jämföra med cirka 700 000 araber.

Under krigsåren stod det sedan allt mer klart att det månghundraåriga osmanska imperiet var på fallrepet.

Britterna såg framför sig hur de själva skulle spela en avgörande roll i regionens politik under de kommande åren, vilket också väckte nytt liv i sionisternas försök att få Storbritanniens stöd.

Förhandlingarna i den brittiska regeringen under dessa år präglades av en blandning av å ena sidan praktiska politiska överväganden, å andra sidan ett slags romantisk-historisk känsla inför tanken på att skapa ett judiskt hemland. Att judarna skulle kunna ”återvända till Sion” hade en särskild klang för många av de ledande politikerna, uppfödda som de var på de bibliska historierna.

Storpolitiskt gick resonemanget att ett brittiskt stöd till den sionistiska rörelsen skulle kunna övertyga den amerikanska regeringen att mer helhjärtat gå in i första världskriget, eftersom det ansågs vara ett faktum att judiska grupper hade stort inflytande i Vita huset. En annan förhoppning fanns också – att judiska socialister i det Ryssland som var på väg ut ur kriget skulle inspireras till att försöka få sitt land att fortsätta kampen.

Så länge judar kom till Palestina i små grupper med sina familjer fungerade invandringen bra.

Under första världskriget (1914-1918) stred Turkiet på centralmakternas sida mot ententen. Centralmakterna utgjordes främst av Tyskland och Österrike-Ungern. Medan ententen framförallt bestod av Storbritannien, Frankkrike och Ryssland.

Storbritannien, som bland annat krigade i Mellanöstern mot turkarna, besegrade Turkiet 1917. Därmed bröts Turkiets inflytande över regionen (inkl. Palestina). I Balfourdeklerationen samma år lovade Storbritannien att bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem i Palestina.

 

Den judiska invandringen till Palestina ökar

1922 blev Palestina ett brittiskt mandatområde under FN:s föregångare, Nationernas Förbund.

På 1920-talet ökade den judiska invandringen till Palestina så mycket att det började uppstå konflikter med araberna som bodde där.

I samband med nazisternas maktövertagande och judeförföljelser i Tyskland på 1930-talet skedde en judisk massflykt till Palestina. Samtidigt förvärrades konflikten mellan den judiska och arabiska befolkningen i området.

1939, när judarnas situation blev ännu värre i Europa, förbjöd Storbritannien fler judar att komma in i Palestina. Judar började då istället ta sig dit illegalt.

1946 började öppna strider mellan araber och judar varefter britterna tappade kontrollen över situationen.

För att lösa konflikten bestämde FN att dela Palestina i två delar, en arabisk och en judisk del. Västvärldens länder som var med i FN var för detta förslag, medan de muslimska länderna i FN var emot.

Den 14 maj 1948 utropades ändå staten Israel i Tel Aviv. Judar från den palestinska delen flydde till den israeliska och araber på israeliskt territorium flydde över till den palestinska sidan.

 

Israel och Palestinakonflikten

När FN utropade staten Israel 1948 var tanken att området skulle delas i en judisk stat och att resten skulle tillfalla arabstaterna (som en del av panarabismen som rådde under den tiden).

Dagen efter att staten Israel utropats anföll fem arabstater den nybildade staten. Länderna som anföll var Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Israel lyckades ändå slå tillbaka anfallet. Dessutom kunde Israel utöka sitt territorium ytterligare - mer än vad FN hade gett tillåtelse till.

Efter detta blev Israel attackerade fler gånger, bland annat 1956, 1967 och 1973. Vid varje krig utvidgades Israels gränser ytterligare. FN:s ursprungliga förslag om var gränsen skulle gå är därför inte längre aktuell. Gränsförhandlingar pågår fortfarande och de olika länderna vägrar i vissa lägen att erkänna den andra sidans rätt att vara en självständig stat. Konflikten är än idag infekterad.

Det finns fortfarande krafter i arabvärlden som vägrar att erkänna Israel. Några exempel är Hamas och Hizbollah, uppbackade av Iran och till viss del Syrien och andra muslimskt fundamentalistiska riktningar som Al-Qaida.

Texten är hämtad och redigerad från www.so-rummet.se