Under mer än tvåhundra år, från senare delen av 1600-talet till slutet av 1800-talet, förbättrades förhållandet mellan judarna och de andra folken som levde i Västeuropas länder. Den trångsynta kristna fanatismen ebbade ut under andra hälften av 1600-talet i samband med upplysningen. Judarna hade med sin religiöst grundade kulturgemenskap ett brett kontaktnät med förbindelser över hela Europa, Nordamerika och Nordafrika. I de västeuropeiska länderna blev de därför ofta anlitade som t.ex. varuförmedlare åt hoven och aristokratin, arméleverantörer eller som specialister på handel med värdepapper och ädla metaller. Politikerna uppskattade judarnas initiativrikedom och konkurrensförmåga. Judarna ansågs därmed vara en stark tillgång för staten.
Upplysningstiden
På 1500-talet försämrades situationen för Europas judar. Under jesuiternas (en katolsk orden som bl.a. sysslade med mission) inflytande spärrades judar in i ghetton och tvingades att bära judiska kännetecken. Upplopp och pogromer mot judar blev vanliga.
År 1543 kom Martin Luther ut med boken ”Judarna och deras lögner”. I boken anklagade Luther judarna för ritualmord, svartkonst och spioneri. Han ansåg att judarnas hus skulle brännas och att alla pengar borde tas ifrån dem.
1650-talet blev pogromernas decennium i Polen. De polska judarnas stora katastrof kom i samband med ryssarnas och svenskarnas angrepp på Polen under 1650-talet. Den polska befolkningen skyllde de olyckor som drabbat landet på judarna som påstods stå i maskopi (samarbeta i hemlighet) med svenskarna. Judarna, som ofta arbetade som skatteindrivare eller förmän inom jordbruket, blev massakrerade och hundratals judiska byar förstördes. Antalet judar som dödades har uppskattats till mellan några tiotusen till mer än 100 000.
Under 1660-talet ökade återigen den polska judiska befolkningen, men de var och förblev nu nästan enbart arbetare. De lärda och välbärgade judarna hörde till de många som hade utvandrat från Polen. De var alla ättlingar (efterkommande släktingar) till de judar som på korstågens och digerdödens tid hade flytt till Polen från västra Europa. De östeuropeiska judarnas utvandring mot väster började därmed på 1600-talet.
Dessa judar återvände nu främst till Tyskland, Österrike och England. Där uppstod nya lärdomscentra. Jiddisch utvecklades som skriftspråk i Tyskland. Större delen av judarna i världen idag har sitt ursprung bland de polsk-tyska judarna.
Trots kvardröjande ovilja mot judarna på många håll införlivades de småningom med det allmänna näringslivet. Olikheter i klädedräkt, språk och seder försvann. Mot slutet av 1700-talet tillhörde den judiska ghettotillvaron det förflutna. Judarna började nu bli en erkänd del av det västeuropeiska samhället. Den unga tyska judegenerationen gick med entusiasm upp i klassicismen, romantiken och tysk filosofi.
Upplysningens idéer som behärskade tiden, pekade i riktning mot judarnas integrering i det europeiska samhället, alltså deras upptagande som medborgare i staten och deras insmältande i det icke-judiska kulturlivet.
Ett stort steg i rättslig mening togs helt naturligt under franska revolutionen i samband med Nationalförsamlingens beslut den 28 september 1791 att ge landets 50 000 judar medborgerliga rättigheter. Villkoret var emellertid en medborgared, som avsågs leda till judenhetens upplösning som grupp. Som religionssamfund skulle judendomen få finnas kvar, men i övrigt skulle judarna helt uppgå i nationen.
Utvecklingen inom judenheten i västra Europa kännetecknades från den här tiden av individualistiska idéer inspirerade av upplysningen och romantiken. Många judevänner önskade att judarna skulle förenas med de europeiska nationerna genom blandade äktenskap och religionsbyte. Så skedde också i stor utsträckning. De flesta tysk-judiska kultiverade familjerna lät döpa sig och övergick till kristendomen.
På 1830-talet, efter julirevolutionen i Frankrike, slog den borgerliga liberalismen igenom i Västeuropa. Den var både individualistisk och radikal. Man såg i judarna landsmän, som på grund av makthavarnas fördomsfullhet hade blivit behandlade orättvist i samhället genom att förvägras social och politisk jämlikhet.
Även de konservativa intog en taktfull hållning i judefrågan, och döpta judar (judar som konverterat till kristendomen) kom efter hand att spela en ganska stor roll i europeisk politik, inte minst på den konservativa sidan.
Under 1800-talet tog de västeuropeiska judarna livligt del i den växande världshandeln och dess finansiering.
Under 1830-talet fick judarna mänskliga och juridiska rättigheter i de flesta västeuropeiska länder.
Samtidigt växte en antisemitism (judehat) fram som vände sig mot judarna som ”ras”. Den var inte inriktad på deras tro.
Före 1800-talets politiska och materiella omvälvningar var den grundläggande europeiska identiteten kristen. Full medborgarrätt tillkom enbart den döpte. Efter reformationen på 1500-talet gällde det även att tillhöra rätt kristen lära för att bli accepterad fullt ut. Minoriteter fick existera på nåder, så länge de var till nytta för det kristna samhället. Nu kunde minoriteter för all del vara kristna med ett vagt ursprung, romer tattare t.ex., fast den största minoriteten var judarna. De stod utanför det kristna enhetssamhället, de var ett främmande element, som när som helst kunde fördrivas.
Judeföraktet och judehatet ändrade karaktär under 1800-talet. De religiösa argumenten hade tidigare varit dominerande men under 1800-talet växte ett diffust rastänkande fram. I detta rastänkande fick judarna spela rollen som den farliga rasen, folket som inte har något fosterland, utan vandrar omkring, infiltrerar och förstör inifrån.
De tidigare religiösa argumenten om judarna som "Gudsmördare" spelade inte längre en framträdande roll. Ur "Gudsmordsargumentet" hade dock en rad andra fördomar vuxit fram. Argument som var tacksammare att lansera. Många av dessa argument fortlevde alltjämt i den rasistiska propagandan. Eftersom judarna avvisade Kristus som Messias betraktade man dem som otacksamma och opålitliga. Vem kan lita på en person som avvisar Gud? De måste ha dolda motiv, menade man, en lömsk plan att underminera andra kulturer och "smitta" ner andra raser. Den opålitliga och infiltrerande juden blev ett tacksamt motiv i 1800-talets aggressiva nationalism.
Judarnas liv var hårt reglerat. De var oftast hänvisade till att bo på vissa ställen, fick bara arbeta med vissa yrken. De fick inte äga jord eller bedriva hantverk i något skrå. Det som oftast återstod för judarna var köpenskap och handel.
Judar i olika delar av världen var duktiga handels- och köpmän. De drev också banker. Deras framgångar gjorde dem till konkurrenter i industrisamhället i Europa. Rivaler kände avundsjuka och det började bli vanligt med antisemitism i Europa. Den här gången hade det inte med religionen att göra. Judar började istället ses som en lägre stående ras. Många hävdade att man måste stoppa judarnas påverkan på den europeiska kulturen. En enkel lösning på detta var att döda judarna.
På 1880-talet var antisemitismen utbredd i östra Europa. På 1900-talet fanns dessa antisemitiska strömningar i hela Europa. Kulmen eller den värsta tiden för judarna var i Tyskland och kringliggande länder på 1930-talet och under Andra världskriget (1939-1945).
Texten är hämtad och redigerad från www.so-rummet.se