År 63 f.v.t intog den romerske generalen Pompeius Jerusalem och judarna hamnade under romerskt herravälde. 

Den judiska befolkningen i romarriket levde under förtryck, ständigt hotade av den världsliga maktens förtryck och förföljelser. Men efter exilen hade judarnas nationella sammanhållning förstärkts med hjälp av religionen. Genom att följa bestämmelserna i Mose lag (Guds bud) och genomföra alla de offer och riter som krävdes, väntade de på Messias, frälsarens, ankomst. Messias - den smorde, som ordet betyder - och upprätta Gudsriket på jorden.

Mot de tillsatta romerska härskarnas hårda styre restes ständigt nya uppror av messianska aktivister och upproren slogs ned med allt skoningslösare hårdhet av romarna.

Judendomen höll stånd mot den grekiska och romerska kulturen och övade t.o.m. stark dragningskraft på en del av befolkningen i romarriket. I början av kejsartiden (omkring år 0) beräknas närmare fem miljoner människor ha varit judar. Många var bönder, hantverkare och yrkessoldater. Men bland de omvända märktes även framstående ämbetsmän och kvinnor i hög samhällsställning.

De viktigaste särdragen var det stränga fasthållandet vid en Gud och en bildlös kult samt de speciella lagarna för livsföringen vilka försvårade umgänget mellan judar och icke-judar (särskilt bestämmelserna om koshermat).

En skarp motsättning mellan judendomen och dess dotterreligion kristendomen uppstod redan i det första århundradet. Den kristna kyrkan, som flyttade sabbaten från lördag till söndag och gjorde påsken till en kristen helg, började i sin tur genom riter och undervisning stämpla judarna som gudsmördare. Redan i Nya testamentet finns en tendens att framställa hela det judiska folket som Jesu mördare. Detta färgade det kyrkliga sättet att betrakta judendomen, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser senare i historien allteftersom kyrkans makt ökade.

Kyrkan hävdade nu bestämt att eftersom judarna dödade Guds son så var de inte längre "det utvalda folket". De hade förlorat sin förstfödslorätt och var nu förkastade av Gud. Istället var det nu kyrkan som utgjorde "det nya Israel" (guds folk) och som därmed tog över Guds kallelse med dess löften och profetior.

Om judarna tvingades att leva i förskingring och föra en eländig tillvaro, så var detta en följd av Guds rättvisa straff och ett vittnesbörd om kristendomens sanning. På detta sätt spreds småningom ett judehat bland massorna. 

Efter kristendomens seger i romarriket blev judarna föremål för en rättslig och världslig undantagslagstiftning. Men eftersom judarna var utspridda inom många olika yrken och inte enkelt kunde särskiljas, tillämpades denna lagstiftning sällan. Men detta skulle komma att ändras senare, under medeltiden.

År 70 erövrade den regerande kejsarens son Titus Jerusalem och förstörde det andra judiska templet. Judéen blev nu en romersk provins.

År 132 slog kejsare Hadrianus ner ett stort judiskt uppror varefter Jerusalem gjordes om till en romersk stad. Judarna förbjöds hädanefter att bo där.

Den judiska diasporan växte genom de många krigen. Judar såldes som slavar eller rekryterades som soldater o.s.v. Runt år noll ska det i medelhavsvärlden ha funnits bortåt fem miljoner judar.

År 323 blev kristendomen statsreligion i det romerska riket. Judarna började nu beskyllas för Jesu korsfästelse. Undantagslagar utfärdades så småningom mot judarna och deras religionsutövning. De förbjöds att ingå äktenskap med kristna, inneha statsämbeten, bygga nya synagogor, värva nya anhängare m.m. Många judar blev tvångsdöpta eller fördrevs från sina boplatser.

År 395 delades det romerska riket och Palestina kom nu att lyda under östromerska riket. Eftersom grekiskt språk och grekisk kultur tog överhanden, bör detta rike åtminstone från omkring 800 hellre kallas Bysantinska riket.

År 636 erövrade araberna Palestina. Moskéer byggdes i Jerusalem, som blev en helig stad för muslimer liksom den var för judar och kristna. Judar tilläts fortfarande inte att bo där.

Texten är hämtad och redigerad från www.so-rummet.se