Med medeltiden menas den epok i Europas historia som följer efter romarrikets fall på 400-talet och som sträcker sig fram till 1500-talet. Det är en lång period, under vilken det hände mycket. Vi skulle kunna säga att det var under medeltiden som det Västeuropa vi känner idag började ta form.

När kristendomen blev en världsreligion förföljdes judarna eftersom de betraktades som de som var skyldiga till Jesu korsfästelse och död, även om det var en romersk ståthållare som dömde honom.

När den kristna kyrkan blev stark isolerades judarna. Påven Gregorius den store skrev omkring år 600 ned reglerna för kyrkans hållning mot judarna. Enligt påven borde de kristna försöka omvända judarna, men inte med tvång. Påven fastslog att det var judarna som orsakade Jesu död, men eftersom de var bärare av Gamla testamentets tro, skulle de ha frihet att dyrka sin Gud och de fick behålla sina synagogor. Men judarna fick inte värva folk till sin tro och de fick inte heller ha offentliga tjänster.

Under medeltiden utvecklades det västeuropeiska samhället mycket. I början av medeltiden bodde alla på sina gårdar på landet och tillverkade allt de behövde själva. Vid slutet av medeltiden bedrevs livlig handel i både när och fjärran, skickliga hantverkare hade utvecklat och förfinat tillverkningen av de flesta varor. De som hade pengar kunde köpa det mesta.

Allt flera människor fick det allt bättre. Nya yrkesgrupper växte fram. Västeuropas befolkning lärde sig mer, blev skickligare och kunnigare. I denna utveckling spelade judarna en stor roll. De tog på sig nya yrkesroller, var snabba att lära om och förstå vilka uppgifter som behövde göras och tränade snabbt upp sig. Främst var det inom handeln som judarna verkade. Ska man bedriva en effektiv handel behöver man pengar att betala med, även detta stod judarna i hög utsträckning för.

Handel och pengahantering gjorde många judar rika. Detta ledde till avundsjuka och förföljelse av judarna. Förföljelserna ledde till fördrivningar. Under hela medeltiden var Västeuropas judar på en ständig flykt från land till land.

Judarna fördrevs främst från Västeuropa i två etapper. Den första vågen ägde rum i samband med korstågen. Det första korståget inleddes år 1096. I kampen och hatet mot den arabisk-muslimska erövringen av Jerusalem piskades det även upp antijudiska stämningar.

Under de kommande korstågen satte korsriddarna igång massmord på judarna. Överallt där korstågen drog fram ställdes judarna inför valet att döpas eller dö. De flesta judar valde döden. Bara under det första korståget mördades 12 000 judar längs vägen. När korsriddarna kom fram till Jerusalem utrotades den judiska församlingen. Judarna brändes inne i sin synagoga.

Under 1100-och 1200-talen spreds vanvettiga rykten om att judar mördade kristna pojkar för att blanda deras blod i påskbröden. Flera judiska församlingar massakrerades för dessa påstådda brott.

År 1215 infördes en lag av påven Innocentius III som tvingade judarna att bära ett jude tecknen på kläderna. Judarna tvingades att bära tygmärket på bröstet eller på ryggen. Judemärket var en rund lapp som symboliserade Judas silverpenningar.

 

Digerdöden

På 1300-talet, då Europa utsattes för stora påfrestningar genom digerdöden, bristen på livsmedel och krig, uppstod den andra vågen av fördrivningar. Judarna beskylldes nu för att ha förorsakat digerdöden och de andra katastroferna. Under tortyr tvingades judarna bekänna att de hade förgiftat brunnar och källor och på så sätt spridit pesten. Tusentals judar brändes på bål.

Så fördrevs judarna från England 1290 och från Frankrike 1394. Från tyska städer drevs de runt i en ständig flyttkarusell. I vissa länder, som Italien, kunde dock judarna känna sig någorlunda säkra.

År 1492 utvisades alla judar ur Spanien. I slutet av juli hade alla judar som inte lät döpa sig lämnat landet. Antalet människor som lämnade landet har uppskattats till ungefär 150 000 personer. De flesta hamnade i Nordafrika och Osmanska riket. De judar som flyttade till Portugal fick efter några få år välja mellan att lämna landet eller att låta döpa sig. De som lät döpa sig, conversos, fick ändå möta en misstänksamhet och under inkvisitionen anklagades många för att vara judar i smyg. I Spanien tilläts inte conversos eller deras ättlingar bli hantverkare eller att studera vid vissa lärosäten och de fick inte bosätta sig i vissa städer.

Den 12 juli 1555 utfärdade påven Paulus IV en bulla, där det framkom att judarna skulle bo avskilda från de kristna kvarteren isolerade från staden genom en mur.

Påven bestämde också att judarna skulle bära judetecknet. Dessutom skulle männen ha en gul hatt och kvinnorna bära en slöja.

Ordet ghetto kommer från Venedig. Där placerades judarna på en ö där det fanns ett gammalt gjuteri som på italienska heter geto.

 

Texten är hämtad och redigerad från www.so-rummet.se