I de Fem Moseböckerna hittar man ingenting om livet efter döden eller spekulationer om livet efter döden.Tankar om paradiset eller helvetet är inte särskild framträdande i judendomen överhuvudtaget.
I de Fem Moseböckerna beskrivs livet efter döden helt enkelt som livets slut. I Gamla Testamentet finns väldigt få indikationer på att det finns en plats efter döden.

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket.
I samband med förstörelsen av Andra Templet år 70 v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden.  Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Att bevittna den oerhörda katastrof som templets förstörelse betydde och den brutala förföljelse och lidande som det judiska folket utsattes för ledde till en teologisk kris. Krisen inspirerade till en ny tolkning av livet och döden:

”Denna värld är en farstu som leder till Olam ha-ba, den kommande världen” (Fädernes tänkespråk 4:21). Den rättfärdige, som står ut med lidandet under sin livstid, kommer att bli belönad i det kommande livet. Hur olam haba ser ut är oklart. Många olika föreställningar existerar. I en del beskrivs den kommande världen som himmelriket, eller som tid då allt återuppstår, i Talmud beskrivs den som gan eden, paradiset – dit själarna återvänder. 

I samband med tankar om den kommande världen dyker även motsatsen upp: gehennom (helvetet). Endast helt rättfärdiga personers själar får direkt tillgång till paradiset (gan eden, olam haba) enligt rabbinerna i Talmud. Den genomsnittliga själen passerar först genom gehennom för straff eller rening. Vissa beskriver gehennom som en plats för straff och lidande, andra beskriver det som en plats där ens handlingar blir undersöka och man ställs till svars. Själens vistelse här är tidsbegränsad. En själ vistas aldrig där i mer än tolv månader. Judar säger därför aldrig kaddish i mer än elva månader. Vad som händer med de själar som inte få stiga upp till gan eden efter dessa tolv månader är oklart. Vissa källor hävdar att dessa själar blir förstörda, andra säger att de döms till evigt straff.

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himlen och helvetet, och inget av dessa kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har fokus på här och nu.