Predikan 19 mars 2022 av överrabbin emeritus Morton Narrowe
I. När jag var barn i slutet av 1930 talet var jag förtjust i de radioprogram som handlade om cowboys och detektiver. I mitten av 40 talet, som tonåring, tyckte jag särskilt mycket om ett judiskt program som hette The Eternal Light som handlade om judendomen, judisk historia och ofta om viktiga och inflytelserika män och kvinnor. Inledningen gjorde stort intryck på mig; Först hördes ett pampigt Shmor Yisrael, shmor sheerit Jisrael… och sedan lästes den förkortade Toratexten, 2 Mos 27: 21 och 22 :
And the Lord spoke unto Moses saying :
And thou shalt command the children of Israel, that they bring unto thee pure olive oil beaten for the light, to cause a lamp to burn continually… it shall be a statute forever throughout their generations.
Och Gud sa till Moses: Du skall befalla Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna oupphörligen kan sättas upp …
Därefter hördes en dramatisk röst som proklamerade: The Eternal Light. Och sedan kom programmet.
Översättningen av den bibeltexten till engelska är egentligen fel. Den överensstämmer inte heller med ordalydelsen i Församlingens Chumash, sidan 129. Den som läser hela avsnittet blir överraskad. För det första står det att lamporna dagligen kan sättas upp och för det andra ”så att Aron och hans söner kan sköta dem från aftonen till morgonen”.
I den hebreiska texten här står det visserligen att en נר תמיד ”evig” låga skall brinna i menoran (den sjuarmade ljusstaken). Men om prästerna skall sköta Menoran endast från aftonen till morgonen kan inte menorah oupphörligen brinna.
Problemet är det hebreiska ordet תמיד Tammid. Som vuxen lärde jag mig att תמיד kan betyda två närliggande saker. Förutom betydelsen ”alltid”, ”kontinuerligt” kan תמיד också betyda ”regelbundet”/Återkommande”. Den rätta översättningen här, dvs. regelbundet (dagligen) förekommer i församlingens Chumash.
Som barn lärde jag mig (kanske från radioprogrammet) att seden att hänga en lampa ovanför arken i synagogan härstammar från den sjuarmade ljusstaken i Templet, som brann utan avbrott dygnet runt. Jag lärde mig också att denna lampa kallas för נר תמיד , The Eternal Light. Som vuxen hittade jag i dagens Toraläsning, 3Mos 6:6:(på sidan 164) אש תמיד תוקד על המזבח לא תכבה Elden skall ständigt hållas brinnande på altaret. Den får inte slockna.
Ner Tamid The eternal light/eviga ljuset finns visserligen ovanför arken i vår synagoga. Men den påminner alltså om altarelden i Templet och inte om Menoran i Templet, som slocknade varje morgon.
II. Jag inleder denna för mig viktiga predikan med den här iakttagelsen om källan till synagogans NER TAMID för att ge ett av många exempel på hur de sanningar man lärt sig som barn senare i livet ersätts av mer mogna insikter.
Tänk på hur barn föreställer sig Gud: En gammal, vithårig man med långt, vitt skägg som tronar som en kung, med ett hov av flygande änglar omkring sig. Så tänkte jag också men nu är det klart för mig att Gud är en kraft och en Shechina, en presens och en allestädes närvarande, en existerande, livsberikande abstraktion. Vi vuxna vet, att alla människor oavsett styrka eller förstånd är begränsade. En människa har en kropp och en kropp måste förgås. En gud med en fysisk kropp är en avgud, inget som är värt att respektera och be till.
Ett till exempel är att många barn och nästan alla i gamla civilisationer uppfattade jorden som platt. Bibeln talar ibland om jordens fyra hörn. Forskare diskuterar fortfarande att Columbus och troligtvis många generationer redan före honom inte trodde att världen var rund. Jag minns att jag läste någonstans att en rabbin i Talmud uttryckte denna uppfattning. Och det är inte svårt att förstå. Människor har länge lagt märke till hur skepp på väg till och från hamnen försvinner ur vårt synfält eller dyker upp inför vår åsyn som om det seglar på en boll. Hur som helst vet alla vuxna idag att jorden inte har fyra hörn och att man inte kan ramla av.
III. Jag kom från USA till Stockholm i juli 1965. Ett av problemen i min församling i Florida och egentligen i de flesta församlingar i hela landet var då att judiska barn slutade sina judiska studier och inte så sällan även med alla sina kontakter med det judiska efter Bar och Bat Mitzvah. En av mina förhoppningar då, innan jag kom hit, var att jag i Stockholm skulle kunna etablera ett judiskt studieprogram för tonåringar på eftermiddagarna. Jag visste då ingenting om Glämsta och dess dragningskraft.
Det blev ganska snart uppenbart, att min vision om formell judisk undervisning i Stockholm för tonåringar var orealistisk men jag insåg också att upplevelsen på Glämsta i stället kunde fördjupas och expanderas. Och detta gjorde vi, genom att skicka våra äldre engagerade tonåringar till olika sommarläger och akademiska institutioner i USA. Stockholms judiska tonåringar behåller genom Glämsta sina kontakter med judar, judendomen och det judiska. Och B’nei Akiva i Stockholm, Göteborg och Malmö var då en stark sionistisk och religiös organisation. Under visa perioder kunde man säga detsamma om Habonim. Och även den judiska studentklubben fungerade väl. Ett av mina första föredrag i Stockholm arrangerades av studentklubben.
Tyvärr har vi i Stockholm aldrig lyckats bygga upp en tillräckligt spännande ”relle”. Vi måste komma på ett sätt att få fler duktiga unga män och kvinnor att bli judendomslärare i Hillelskolan, på judiska högstadiet och religionsskolan. Det behövs kanske högre lön, bättre arbetsvillkor men kanske annat också.
Problemet i Stockholm var de vuxna och inte barnen. Vi var förhållandevis framgångsrika med några grupper. Med hjälp av Anna Rock började vi med ”frukostklubben” och ungefär samtidigt kontaktades jag av två manliga vänskapsgrupper, som bad mig leda studiecirklar i olika hem. En duktig kommitte under Anna Rock och Lennart Kerbel grundade Hillelförlaget för att i första hand ge ut studiemedel på svenska för Hillelskolans barn och i andra hand viktiga böcker för vuxna om judendomen och judisk historia.
Allt detta var bra men det som under de senaste åren har hänt var otänkbart då; att kommersiella bokförlag skulle ge ut böcker om a) Judarnas historia i Sverige, b) om Överrabbinen Marcus Ehrenpreis, c) om att vara jude i Sverige och inte heller att glömma Karen Zetterholms Inte i Himmelen, den bästa boken på svenska om judendomen som religion. Hillelförlaget säljer böcker och någon ny produktion behövs alltså knappast, kanske med undantag av boken Synagogan 150 år. Allt detta hade jag inte ens kunnat drömma om.
När jag kom till Stockholm var dagens judiska kulturella programutbud helt otänkbart. Vi hann inte ens med ett kulturprogram varje vecka. Få internationellt kända kulturpersonligheter och judendoms experter föreläste här. Vi hade ibland en konsert i synagogan. Jag minns att Golda Meir talade en gång i synagogan. Olof Palme var här när vi sörjde de israeliska idrottsmän som mördades i olympiaden i München. Kungen besökte synagogan när den fyllde 100 år.
Men jag vill inte nu, i denna viktiga predikan, tala om vad som då saknades. Låt oss istället räkna upp vad vi nu har och låt oss förstå hur Stockholm har blivit en av den judiska diasporans mest levande församlingar, särskilt med tanke på sin storlek.
Nu är jag rädd för att jag kommer att utelämna någon individ eller organisation men jag vill chansa ändå. (Jag vill imponera på er.)
a. Jag glömmer aldrig föreståndarmötet år 1987 då vi diskuterade Aron Neumans blygsamma ansökan om församlingens stöd för ett judiskt museum. Jag minns att jag då sa att ”personligen är jag tveksam till att Aron och hans kommitté mäktar med detta projekt men att dessa banbrytare ändå måste få vårt stöd. De måste få en chans att skapa/etablera ett judiskt museum i Stockholm”. Och se vad Judiska museet idag har utvecklats till – tack vara kapabla, hängivna pionjärer och jag ser framför mig i synagogan Paul Kamras och Yvonne Jacobson.
b. Samma gäller naturligtvis Lizzi Oved Sheja, Judisk Kultur och glöm inte Limmud och de många engagerade frivilliga som möjliggör dessa fantastiska dagar. Limmuddagarna är en av årets höjdpunkter och programmet håller alltid en fantastisk nivå. Jag vill inte heller glömma Chabad Lubavitch och det stora arbete som Rabbin Chaim Greisman gör i Stockholm. Det är klart att vi inte är överens om hur judendomen bör tolkas och efterlevas men med ömsesidig respekt kan olika uppfattningar berika helheten. Tyvärr finns det en del församlingar i världen där det förekommer strid och osämja mellan församlingen och Chabad och jag vill ta detta tillfälle i akt för att tacka Rabbin Greisman för hans samarbete.
c. När det gäller Paideia vill jag inför er alla uttrycka mitt mea culpa. När Barbara Spectre berättade om sina planer såg jag litet däri för Stockholms judiska liv. Professorerna från Israel och USA skulle undervisa på Paideia men inte för några utanför skolan. Men kloka människor lugnade mig . Jag tänker på Gabriel Urwitz, Lars Dencik och Göran Rosenberg och de andra som skapade vår Folkhögskola, studieprogram för vuxna och den öppna föredragsverksamheten. Vad skönt det är att ha haft fel. Överallt ser vi hur dessa kulturorganisationer och även andra har berikat det judiska livet i Stockholm.
IV. Jag häpnar när jag betraktar dagens judiska liv i Stockholm. Jag kommer att lista de organisationer som jag tänker på för att imponera på er – men jag vet att jag kommer att missa några och vill återigen i förväg be om ursäkt för detta. Till min hjälp har jag använt församlingens luach, dvs kalendern.
Jag börjar med dem jag redan talat om: Judiska Museet, Limmud, Paideia, Judisk Kultur och Chabad. Och nu:
Förenade Israelinsamlingen
Förintelseöverlevande, FFÖ
Hebreiska universitets vänner
Hillelförlaget
Rodef Chesed
Keren Kajemet
Kosherian
Judiska hemmet
Makkabi
Auser Dalim
Magen David Adom
Stiftelsen Judaica
Ett flertal Judiska musikgrupper
Sällskap för Jiddish och Jiddish Kultur
Norrköpings synagogas medlemmar och Norrköpingssynagogans vänner
Svenska Kommitteen mot antisemitism
Östersjöjudiskt forum
Wizo
Judiska Kvinnoklubben
Glämsta
Änglagård
Judiska lekskolan, Hillelskolan och Vasa Reals Judiska högstadium
Församlingens föreläsningsserier under corona
Seniorernas måndagsprogram
Chevra Kaddisha
Och jag vill inte glömma att nämna mitt eget barn - Samarbetsrådet för judar och kristna,
Allt judiskt i Stockholm är långt ifrån perfekt. Historiskt var religionen det centrala i Stockholms judiska liv. Nu är det den judiska kulturen som står i centrum och som engagerar väldigt många judar i Stockholm. Vi har alltså lyckats ha ett rikt judiskt liv, trots/eller kanske tack vare den allmänna sekulariseringen som också påverkat oss judar. Sekularisering är både positiv och negativ när det gäller Stockholms synagoga. Men detta är inget nytt. Stockholms Stora synagoga har alltid haft problem att locka folk, även under stora rabbiner som Gottlieb Klein och Marcus Ehrenpreis.
Jag har sagt att vi är en av de bästa församlingarna i diasporan, i relation till vår storlek. Jag är stolt och tacksam över att ha haft zechut, förtjänst och privilegium av att ha bidragit till detta. Vad säger mina ord om ner tamid till oss idag? – jo, oavsett om seden att ha en evig låga ovanför arken i synagogan kommer från Menorah i templet eller från elden på templets utomhusaltar, så kan vi konstatera att vår Ner Tamid brinner i denna stora synagoga starkt och med högsta värdighet.
Birkat Shehechejanu