Ordförande Lena Posner-Körösis tal under Förintelsens minnesdag 2021

Statsminister Magdalena Andersson, medlemmar av Sveriges riksdag och regering, partiledare, Mr Ambassadors, distinguished guests, kära överlevande och vänner.

Vi är samlade här i synagogan idag för att hedra minnet av alla dem som mördades under Förintelsen.

I vanliga fall är synagogan fullsatt, men på grund av Corona-restriktioner har vi tvingats till begränsningar.

Denna dag är inte i första hand en dag för oss judar. Vi behöver ingen dag för att ständigt hålla minnet av våra mördade familjemedlemmar och släktingar vid liv.

Den är däremot en påminnelse för hela det demokratiska samhället om vad som skedde när demokratin sattes ur spel, och när människor som inte ansåg att vi alla är lika mycket värda, fick fritt spelrum.

För 25 år sedan,1997, tog dåvarande statsminister Göran Persson med stor beslutsamhet initiativ till ett arbete i syfte att öka kunskapen om Förintelsen.

Myndigheten Forum för Levande Historia inrättades, flera internationella Stockholmskonferenser hölls. Miljoner skolbarn i och utanför Sverige erhöll boken Om detta må ni berätta.
Det europeiska institutet för judiska studier – Paideia – bildades, och den 27 januari blev en nationell minnesdag över Förintelsen.
Förintelsen, folkmordet på sex miljoner judar, var unik.
Nej, alla nazismens offer var inte judar. Men alla judar var nazismens offer.
Det är detta som gör Förintelsen unik, och samtidigt dess lärdomar universella.
Har det hänt en gång kan det hända igen; har det hänt judarna kan även andra folk drabbas.

Det fanns ett hopp efter andra världskriget att insikten om att antisemitismens slutstation Auschwitz, skulle fungera som vaccination mot minsta symtom på denna sjukdom i ett samhälle.

Det gällde judehat i alla dess skepnader; religiös, politisk, ja också den lite mer salongsfähiga när judevitsar berättas på lunchrasten eller vid middagsbjudningen, eller när karikatyrer av judar betraktas som konst. Ja, det fanns ett hopp.
Idag, sju decennier senare vet vi att hoppet var en from förhoppning, en illusion.

Tyvärr möts vi ständigt av antisemitiska föreställningar.
Inte minst under Corona-pandemin har konspirationsteorier florerat om att det är judarna som ligger bakom pandemin.
Demonstrationer runt om i världen, även i vårt land, har jämfört beslut om begränsningar, med nazismens fasor.
Detta är upprörande, inte minst mot de överlevande och deras anhöriga.

Upprörande är också det beslut som Svenska kyrkans kyrkomöte fattade om att utreda huruvida Israel är en apartheidstat.
Inget annat land skall utredas, återigen pekar man ut Israel.
Israel är det judiska folkets andliga och kulturella centrum.
Israel är symbolen för vårt folks överlevnad.
Landet är en del av vår identitet varhelst vi bor i världen. Därför är ifrågasättandet av den judiska staten ett ifrågasättande av det judiska folket.
Hade Israel funnits 1933 – 1945 hade inte 6 miljoner judar, varav 1,5 miljoner barn, mördats. Då hade det funnits ett land att fly till när övriga världen stängde sina gränser.

Under 2021 har Sverige firat 100 år av demokrati. Många har varit engagerade runt om i landet, ett engagemang som förhoppnings fortsätter i minst 100 år till. För vår demokrati kan inte tas för given, den behöver värnas varje dag.

Lackmustestet för hur demokratin mår är hur den behandlar sina minoriteter. Utmaningarna är många, inte minst det hat och de hot som sprids via sociala medier. Hat och hot som får till följd att röster tystnar, viktiga röster för vår demokrati.

Och tystnaden vet vi – den kan få hemska konsekvenser. Det var de mångas tystnad som bidrog till att möjliggöra Förintelsen.

Därför är det vår förhoppning att det kommande Förintelsemuseet skall bidra till kunskap också om Sveriges roll, innan, under och efter Förintelsen.
Det är också vår förhoppning att de åtaganden som gjordes under Malmö Forum i oktober skall ge önskade resultat till förmån för såväl hågkomst och kunskap som reella insatser mot antisemitism och andra former av hat.

Vi svenska judar, 77 år efter Förintelsen, är rädda för hatet och våldet, vi tvingas ständigt påminna ansvariga regeringsföreträdare och säkerhetsmyndigheterna om att vi behöver beskyddas.

Vår trygghet och säkerhet är samhällets ansvar!

Men en sak måste sägas klart och tydligt;
Vi kommer aldrig låta hatet och våldet få grepp om oss, vi kommer inte ge vika för terror och hot
Vi kommer fortsätta att bedriva och utveckla våra verksamheter
Och vi kommer fortsätta bidra till civilsamhället och agera när orättvisor begås, både mot vår grupp och mot andra grupper

Det är så vi hedrar minnet av våra mördade släktingar

Det är dessa lärdomar vi dragit av Förintelsens fasor

Tack