Förintelsens minnesdag 27 januari 2024

 

 

Tal av Richard Mühlrad, ordförande i Judiska församlingen i Stockholm:

"Kära Överlevande, Ers majestäter. Medlemmar i Sveriges riksdag, Statsminister Ulf Kristersson och medlemmar av Sveriges regering, Israels Ambassadör Ziv Nevo Kolman, kära vänner,

Varmt välkomna. Bruchim Habaim.

Jag är Richard Mühlrad, född och uppvuxen i Stockholm. Men jag är också son till en far som var den enda överlevande i en tysk-polsk judisk familj, jag är praktiserande och troende jude och idag ordförande för den Judiska församlingen i Stockholm.  Jag är stolt och hedrad över att få tala idag vid minnesdagen av Förintelsen.

Min far Abraham kallades för Abbe. Han levde med sina syskon och föräldrar i Essen, Tyskland. Torsdagen den 27 oktober 1938 kallades min farfar Salomon Melech Mühlrad till polisstationen och informerades om att han och hans familj inte var ’riktiga tyskar’ och därför skulle utvisas dagen därpå. Anledningen var att de var judar!

Familjen hamnade i ett flyktingläger på gränsen mellan Tyskland och Polen. Där levde min familj tillsammans med andra utvisade judar från Tyskland i drygt ett halvår. Min far blev som 13-årig pojke Barmitzva i lägret. Förhållandena i flyktinglägret var svåra.

En vårdag kom en dam från Röda Korset i Sverige till lägret. Hon hade ett erbjudande. Några barn kunde få komma till Sverige för en tid. Farfar ombads hjälpa henne att välja ut några av de yngsta barnen i två olika familjer. Farfar frågade om han fick välja ett av sina barn och fick ja. Pappas yngsta bror Herman var för liten, näst yngst var Josef. Men när han fick frågan började han storgråta och ville absolut inte lämna sina föräldrar. Min farfar sa då med bestämd röst: Abraham du ska åka!

Den 15 maj 1939 ankom min far 13 år gammal tillsammans med Netty Stub, 12 år, till Stadsgården i Stockholm. På kajen mötte Eva, 23 år. Hon och hennes make Abbe Grill lät den lille judiske pojken bo hos dem. Eva och Abbe Grill var ett fantastisk judiskt par som också hjälpte andra judiska flyktingar.

Min far brevväxlade med sin far fram till den 29 mars 1943. I de sista breven skrev min farfar ”Solen skiner mer för varje dag och man hör redan fåglarna sjunga, våren är här, men din mamma och dina bröder saknas. De är långt borta från oss… De har skickats till ”Östen” för arbete. Och din mammas och dina bröders öde kommer också bli mitt öde…..” Censuren gjorde att deras situation inte kunde beskrivas tydligare än så.

Efter kriget sökte min pappa efter sin familj och fick till slut informationen att ingen av hans familj överlevt förintelsen. Den sorg som min far bar på hela sitt liv var fruktansvärd. Det är en sorg som också jag känner.

Hur kunde detta hända? Varför hände det? Och hur kan vi idag, drygt 80 år efter att min pappa fick det sista brevet från sin far, uppleva att den antisemitism som gjorde Förintelsen möjlig ökar. Har vi människor inget lärt? Kan det hända igen? Att judar diskrimineras, förföljs, hatas, dödas och våldtas?  Kan vi judar någonsin få känna oss trygga?

I Sverige har vi judar idag stöd och respekt, jag vill till och med säga uppskattning, från vår kung med familj, riksdag, regering, våra myndigheter och tror jag en stor majoritet av befolkningen. Men också i vårt land finns antisemitism och den ökar. Misstro och hat mot judar frodas i flera olika våldsbejakande grupper. Till problembilden hör att människor som kommit som invandrare från mellanöstern inte sällan är uppfostrade att hata judar. Antisemitismen blomstrar på sociala medier och i skolor. Hur ska vi få ett stopp på detta hat?

Den sjunde oktober förra året utförde terroristorganisationen Hamas den värsta pogromen sedan andra världskriget på judar. Hamas visade i ord och handling att deras syfte och mål var att döda och skända människor av ett enda skäl – att de är judar!  Hamas uttryckliga mål är att förinta staten Israel och bygga upp en palestinsk islamistisk stat på dess ruiner ”mellan floden och havet”.

För oss judar är det med stor sorg och upprördhet vi ser hur palestinier dödas i kriget mot Hamas. Hamas är både judarnas och palestiniernas värsta fiende!

Förintelsens minnesdag hålls på den dag då förintelselägret Auschwitz befriades 1945. Vi får aldrig glömma alla de sex miljoner människor varav en och en halv miljon barn, som mördades under Förintelsen. Låt oss denna dag minnas dem. Men låt oss också vädja till våra politiker att göra vad ni förmår för att stoppa antisemitismen. Mycket har gjorts och görs men det behövs ännu större insatser. Ingen jude i Sverige ska behöva ta av sig Davidsstjärnan eller vara rädd att bära sin kippa i fruktan för förföljelse. Vi ska vara stolta att vi är judar!

Till sist: Mitt i detta mörker finns det ändå ett ljus, något livsbejakande. Det är att det judiska folket, med vår religion och vårt kulturarv, överlevt två tusen år av förföljelser och förskingring. Hitler misslyckades med att utplåna oss. Också antisemiterna och också Hamas kommer att misslyckas.

Men låt oss för allas vår, och för Guds skull, hoppas att priset i lidande inte blir oändligt högt innan de som vill förgöra oss inser att de inte har en chans.

Det är omöjligt att kuva ett okuvligt folk, Am Jisrael Chai!"