Vanliga frågor

Abort

Judisk lag (halacha) anser att fostret under de första 40 dagar efter befruktning är ”bara vätska” och under resten av graviditeten ”som en del av modern”. Det vill säga att fostret inte anses som en fullvärdig människa tills dess att huvudet har kommit ut ur livmoderskanalen (vid kejsarsnitt tills att huvuddelen av kroppen har kommit ut). Med andra ord, det anses vara ”potentiellt liv” men inte ”fullt liv” tills att det har fötts.

Icke desto mindre är abort generellt inte tillåtet. Anledningen är inte att man anser att abort är ”mord” på fostret utan eftersom det anses vara en form av självskadebeteende. Detta hör ihop med synen att fostret är ”som en del av modern” – om den är del av moderns kropp är abort ett sätt att skada en del av modern. Våra kroppar tillhör Gud och vi är ansvariga att ta hand om vår hälsa och vårt välbefinnande. Men samtidigt är det även tillåtet att utföra abort under vissa omständigheter: om moderns hälsa står på spel är abort inte bara en möjlighet utan anses som en nödvändighet enligt halacha. Fostret anses i så fall vara den som hotar kvinnans liv och det anses vara att handla i nödvärn för att rädda modern – fostret ”som del av modern” ses i så fall som något som hotar modern på samma sätt som en infekterad blindtarm kan leda till att den tas bort eller ett infekterat ben att det amputeras.

I vissa fall ses abort som en möjlighet: t ex om det finns en förhöjd risk mot moderns hälsa även om hotet inte anses vara livshotande. Exempel på sådana fall är t ex om modern har en sjukdom där graviditet kan leda till att denna förvärras eller leder till ytterligare problem eller där mammans psykiska hälsa står på spel. Under vissa omständigheter där barnet riskerar att födas med dödliga, ärftliga sjukdomar kan även det vara skäl att tillåta abort.
Under inga omständigheter tillåter judisk lag att abort används som preventivmedel.

Bar/bat mitsva

Bar mitsva, “budets son”, och bat mitsva, budets dotter, är det tillfälle i livet då pojkar respektive flickor uppnår den religiösa myndighetsåldern. För pojkar sker det vid 13 års ålder och för flickor sker det vid 12 års ålder. Man blir automatiskt bar mitsva och bat mitsva. Brukligt är dock att visa församlingen detta genom att delta i en gudstjänst och att läsa en text eller ett avsnitt av toran på hebreiska. Under det studieår som föregår bar mitsva och bat mitsva undervisas i, förutom den text eller avsnitt ur toran man läser, elementär bibelkunskap och hebreiska. Pojkar lär sig lägga tefilin (bönekapslar) och både pojkar och flickor att ta på talit (böneschal).

Brit mila (manlig omskärelse)

Det åligger varje fader att uppfylla det bibliska budet att omskära sin son på den åttonde dagen, eller att utnämna någon kvalificerad person att göra det på hans vägnar. Ritualen kallas brit, vilket betyder förbund. Ordet för omskärelse är mila: Brit mila är därför det fullständiga namnet och betyder ”omskärelsens förbund”. Förbundet bekräftar judarnas förbund med Gud och påbjuds redan i Första Moseboken 17:10-12: ”Och detta är det förbund mellan Mig och er och era barn efter er, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras; på er förhud skall ni omskäras, och detta skall vara förbundet mellan Mig och er. Släkte efter släkte skall varje gossebarn bland er omskäras, när det är åtta dagar gammalt…”

Döden och begravningsplatserna

Vi är alla lika inför döden. Därför begravs alla judar i en enkel kista av samma slag. Den avlidne tvättas och sveps i en vit svepning av medlemmarna i Chevra kadisha, begravningssällskapet. Det finns fyra judiska begravningsplatser i Stockholm varav två fortfarande är i bruk, Södra begravningsplatsen i Sköndal och Norra Begravningsplatsen i Solna. Begravningsplatserna är eviga och platser finns för närvarande fram till cirka år 2 100.

Läs mer här.

Dödshjälp

Om läkaren anser att patienten är döende och att patienten inte har någon chans att leva, så har läkaren inget ansvar att behålla patienten vid liv. Patienten är berättigad att dö. Läkaren får dock inte påskynda döden, med t ex en dödlig injektion. Om läkaren dock stänger av maskinerna som behåller patienten vid liv, har läkaren inte påskyndat döden. Han har slutat att förhindra döden.  Således skiljer judendomen mellan passiv dödshjälp och aktiv dödshjälp.

Dödsstraff

Det finns ett antal ställen i den hebreiska Bibeln där dödsstraffet nämns. Att bryta mot shabbatlagarna, att svära mot sina föräldrar, att dyrka avgudar eller för en kvinna att bryta äktenskapet är bara några exempel.

Men redan rabbinerna i talmud för snart 2 000 år sedan kände sig väldigt obekväma med det. Rabbinerna ställde i sina utläggningar väldigt höga krav på bevisbördan, mycket hårdare än vad man tillämpar ens idag i domstolen, för att ens teoretiskt kunna döma någon till döden. 23 domare satt i en förhandling där brottet som avhandlades kunde beläggas med dödsstraff. Det krävdes t ex att två vittnen oberoende av varandra måste inte bara ha iakttagit själva brottet utan också varnat gärningsmannen att det som han eller hon håller på att göra är ett brott och kan straffas med döden och gärningsmannen måste ha godtagit varningen och uttryckt avsikten att ändå begå brottet. Gärningsmannens eget erkännande av brottet räknades inte, inte heller tilläts indicier som bevis.

Samtidigt som man tillämpade och utökade kategorin för dråp, nödvärn och vållande till annans död etc. för att göra det i praktiken omöjligt att döma någon till döden.
Mishna Makkot 1:10 skriver att “en rabbinsk domstol som utdömer dödsstraffet en gång var sjunde år kallas för en blodtörstig domstol. Rabbi Eliezer ben Azaria säger: även om den dömer en gång vart sjuttionde år. Rabbi Akiva och Rabbi Tarfon säger: om vi hade suttit i en rabbinsk domstol – ingen skulle någonsin har dömts till döden. Rabban Shimon ben Gamliel säger: De skulle ha ökat blodsutgjutelsen i Israel.”

Gudsbegreppet

Gud är jordens och universums skapare. Gud är en, vilket uttrycks i "Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en" (5 Mos. 6:4).
Abraham var den förste som gav uttryck för denna monoteistiska tro genom att bryta med månggudadyrkan.
Judarna ser Gud som en moralisk Gud som begär moral, etiskt liv och rättvisa av hela mänskligheten. Gud är hela världens Gud, alltså även Gud för alla andra människor. Judar får inte avbilda Gud. Det finns ingen fysisk beskrivning av Gud; alltså inga tavlor, ikoner eller dylikt.

Homosexualitet

I 3 Mos 18:22 står det: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” och 3 Mos 20:13 ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.”
Ingen förklaring ges i Bibeln till detta hårda fördömande. Många rabbiner och lärda har försökt att förklara detta som t ex att man hänvisar till det avskyvärda beteende som innevånarna i Sodom uttryckte när de hotade att våldta alla gäster i Lots hus (1 Mos 19) eller till den existerande seden bland andra folk av manliga och kvinnliga prostituerade i deras tempel eller till sexuellt utnyttjande av minderåriga slavar av deras mästare i den hellenistiska kulturen. Rabbinerna var också oroliga för att homosexuella förhållanden skulle undergräva den etablerade heterosexuella normen avseende familj och samhälle. Liknande oro kan än idag höras bland alla kulturer och finns även i det sekulära samhället.

Dessa två verser har orsakat mycket lidande bland homosexuella judar och leder till att många känner sig uteslutna från den judiska gemenskapen. Men för att vara tydligt: Toran, den judiska läran, fördömer också bigotteri och homofobi. Vi har ingen rätt att sätta oss upp som domare över en annan person – den som gör det bryter också mot Guds bud. En judes plats, oavsett sexuell orientering, är i den judiska gemenskapen.

I och med att samhällets syn på homosexualitet ändrades och nya medicinska rön visar på att homosexualitet är en medfödd läggning och inte ett ”val” har det under de senaste decennierna funnits ett antal försök bland alla inriktningar inom judendomen att komma med en ny förståelse för homosexualitet som även återspeglas i halacha (judisk lag). Här är bredden ganska stor från att upprätthålla det bibliska förbudet mot homosexuella handlingar (homosexuell läggning har däremot aldrig varit förbjuden) i många ortodoxa judiska kretsar men även här strävar många församlingar att hitta nya sätt att välkomnar homosexuella som individer i gemenskapen. Ortodoxa rabbiner skulle inte genomföra en judisk äktenskapsceremoni (kiddushin) mellan ett homosexuellt par.

Inom masorti judendomen (traditionell/konservativ) anser man att homosexuella, monogama och fasta förhållanden är ett nytt fenomen och att de gamla förbuden i Bibeln beskrev en annan social verklighet. Man accepterar också att homosexualitet är en läggning och inget ”val”. Masorti-rabbiner får själva bestämma om man är beredd att genomföra förbundsceremonier mellan homosexuella par (men inte ”kiddushin”).

Inom liberal judendom (reform/progressiv) likställs det fulla spektrum av sexualitet enligt LGBTQ. Många men inte alla liberala rabbiner genomför judiska äktenskapsceremonier (”kiddushin”), eller skapar egna äktenskapsritualer.

Jesus, Messias och kristendomen

Kristendomen bygger bland annat på Gamla Testamentet, judarnas Bibel. Alltså är det uppenbart att det finns väldigt mycket gemensamt i trosuppfattning. Det viktigaste är tron på en Gud och de tio budorden som än idag de västerländska samhällena är uppbyggda kring.
Inom båda religionerna finns Messiasbegreppet. De kristna anser att Jesus var den utlovade Messias, att han utförde mirakel och att han är återuppstånden - och har lovat att återkomma till jorden. Enligt judisk tradition kommer Messias vara en vanlig människa.

I den messianska eran kommer judarna att återvända till Israel, de döda återuppstå och fredsriket inledas. Vi anser vidare att Jesus inte uppfyllde löftena om ett messianskt fredsrike på jorden. Däremot anses det inom judendomen att han må ha varit en rabbin som fick folkets förtroende. De flesta av hans berömda citat bygger på redan då känd judisk vishet, exempelvis från rabbin Hillel.
Många judar i dag tror inte på en personlig Messias utan vi måste själva skapa Guds rike här på jorden.

Kosher mat & judisk diethållning

Dietlagarna bygger på detaljerade instruktioner från Moseböckerna i Gamla testamentet, samt från uttolkningar i Talmud och tusenåriga traditioner.

Vad kan ätas?
Endast djur som har både helkluvna klövar och som idisslar är tillåtna. Alla andra djur är förbjudna.
Djur som bara har helkluvna klövar eller som bara är idisslare är förbjudna.
Bland fåglarna är hönsfåglar, ankor, kalkoner, gäss och duvor tillåtna. Fiskarna ska ha fenor och fjäll, alltså bortfaller skaldjur, bläckfisk, ål.
Alla ätliga växter är tillåtna. Ägg - och mjölkprodukter är tillåtna.

Läs mer här

Kvinnans ställning inom judendomen

Kvinnan och mannen har samma värde inom judendomen, ingen är förmer än den andra. I det religiösa livet har mannen fått andra uppgifter än kvinnan, exempelvis måste tio män vara närvarande på en gudstjänst för att vissa böner ska kunna läsas. Kvinnans uppgift har traditionellt varit att ansvara för hemmet och barnen.
Emellertid, i den moderna och framförallt liberala och konservativa judendomen , får kvinnan en alltmer framträdande plats i synagogan. Stockholms Judiska församling har exempelvis egalitära gudstjänster där kvinnor läser ur Torah, något som annars inte har förekommit. I liberala synagogor, främst i Storbritannien och USA, finns även kvinnliga rabbiner och kantorer.
Hos de ortodoxa kvinnorna är det vanligt att täcka håret som bevis på att de är gifta. Vanligtvis bär de hatt eller sjal, men peruk kan även förekomma. Kvinnan visar självklart sitt hår för den egna familjen.

Livet efter döden

I de Fem Moseböckerna hittar du ingenting om det eller spekulationer om livet efter döden. Tankar om paradis eller helvete är inte särskild framträdande i judendomen – de kom upp väldigt sent.
I De Fem Moseböckerna beskrivs livet efter döden som livets slut helt enkelt. Det finns väldigt få indikationer att det finns en plats efter döden. T ex 1 Mos 37:35 säger Jakob när han ser sin son Josefs mantel att ”... jag vill gå ner och sörjer till min son i Sheol”. Sheol beskrivs som en ”mörk och djup” plats men i de tidiga föreställningarna är det inte en plats av dom och straff, snarare en tillvaro i ett slags ingenmansland, avskild från de levandes värld och avskild från Gud.
I boken Job sägs det att alla människor efter sin död går till Sheol, oavsett livsvandel.

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket.
I samband med förstörelsen av Andra Templet år 70 v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden.  Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Att bevittna den oerhörda katastrof som templets förstörelse betydde och den brutala förföljelse och lidande som det judiska folket utsattes för ledde till en teologisk kris. Krisen inspirerade till en ny tolkning av livet och döden:
”Denna värld är en farstu som leder till Olam ha-ba, den kommande världen” (Fädernes tänkespråk 4:21). Den rättfärdige, som står ut med lidandet under sin livstid, kommer att bli belönad i det kommande livet. Hur denna Olam haBa (den kommande världen) ser ut är oklart.  Många olika föreställningar existerar. I en del beskrivs den kommande världen som himmelriket, eller som tid då allt återuppstår, i Talmud beskrivs den som gan eden, paradiset – dit själarna återvänder. 

I samband med dessa tankar om den kommande världen dyker även motsatsen upp: gehinnom (helvetet). Endast helt rättfärdiga personers själar får direkt tillgång till paradiset (gan eden, olam haba) enligt rabbinerna i Talmud. Den genomsnittliga själen passerar först genom gehinnom för straff eller rening. Vissa beskriver gehinnom som en plats för straff och lidande, andra beskriver det som en plats där ens handlingar blir undersöka och man ställs till svars. Själens vistelse här är tidsbegränsad. En själ vistas aldrig där i mer än tolv månader. Judar säger därför aldrig kaddish i mer än elva månader. Vad som händer med de själar som inte få stiga upp till gan eden efter dessa tolv månader är oklart. Vissa källor hävdar att dessa själar blir förstörda, andra säger att de döms till evigt straff.

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himmel och helvete, och inget av det kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har en stor fokus på det här och nu, på livet som vi lever och hur vi bäst kan se att vårt liv är en välsignelse för oss och andra.

 

 

 

Meningen med livet

Meningen med livet är att använda den kapacitet och den förmåga vi är födda med, för att bli den bästa person vi kan bli – inte bara för vår egen skull utan även för hela mänsklighetens skull.

Det finns en berättelse om en döende rabbin som hette Zusya. Hans elever samlades runt hans dödsbädd. En av dem märkte att rabbinen verkade orolig och frågade honom varför han var orolig – han som var så lärd och from och hade tjänat sitt folk liksom Moses gjort på sin tid. Rabbinen svarade att han inte var orolig för att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som Moses. Han var rädd att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som han kunde ha blivit! Vi ska sträva efter att bli den människa vi kan bli.

Namngivning

En pojke får sitt namn i samband med omskärelsen. När en flicka föds läses hennes namn upp i samband med gudstjänsten. I Stockholms Församling har det blivit vanligt med fina ceremonier i samband med namngivningen, antingen efter gudstjänsten eller i hemmet.

Organdonation

Judendomen är positiv till organdonation. Rabbinerna kommer fram till sitt positiva ställningstagande för organ- och vävnadsdonation genom att väga viktiga principer mot varandra. Inför donation av organ och vävnader är det framför allt två regler ur den judiska lagen som blir aktuella - kevod hamet - respekten för den döda kroppen och pikuach nefesh - plikten att rädda och främja livet. När dessa två principer hamnar i konflikt med varandra är budet att rädda liv viktigare än iakttagandet av de regler som gäller för att visa respekt för den avlidne. Att visa respekt för människokroppen leder till att vissa bud ibland måste upphävas för att kunna rädda liv. Man kan till exempel upphäva Shabbatlagarna om det visar sig nödvändigt för att kunna hjälpa en person vars liv är i fara.
Att visa respekt för den döde har gett judendomen lagar och föreskrifter som skall försäkra den döda kroppen en bibehållen värdighet. Ett stoft skall behandlas med samma respekt som den levande kroppen vid varje förberedande steg inför begravningen. Men när det gäller att rädda liv får denna lag åsidosättas - inklusive förbudet att stympa en kropp. Påbudet att rädda liv - pikuach nefesh - har lett till att rabbiner i hela världen tillåter donation av organ och vävnader från en avliden i syfte att rädda ett människoliv.

Preventivmedel

Ett preventivmedel får inte hindra mannens säd, exempelvis kondomen. Således är bl.a. p-piller tillåtna. Men en annan aspekt är att "livet går före allt": Kondomer kan därför användas för att förhindra spridning av AIDS och könssjukdomar.

Sex före äktenskapet

I princip hör sexlivet till äktenskapet - äktenskapet är heligt inom judendomen. I det moderna samhället förekommer ju sex före vigseln, och det hörs sällan eller aldrig några fördömande ord från rabbiner om det. Emellertid, ortodoxa judar lever enligt läran - de väntar.

Shabbat (Sabbat)

Sabbaten infaller vecka efter vecka och är därför på sätt och vis den viktigaste helgdagen i den judiska kalendern. Vecka efter vecka inleds den med solens nedgång på fredagen och avslutas då solen går ned på lördagskvällen. Bibeln tar sabbaten på så stort allvar att dess iakttagande är ett av de tio budorden.

Enligt skapelseberättelsen i Bibeln vilade sig Gud på den sjunde dagen och därmed instiftades en vilodag även för människor, shabbat. Att helga den uppmanas även bland tio Guds bud.  Det judiska dygnet börjar vid solnedgången. Veckans sjunde dag är lördagen. Således börjar Shabbat på fredag kväll vid solnedgången och slutar på lördag kväll vid solnedgången.
Shabbat är en glädjedag då man bör sjunga, äta gott, gå i synagogan, vila, vara tillsammans med familjen och tala med judiska ämnen med familjen.

Självmord

Livet anses som heligt inom judendomen “du skall icke dräpa” (2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17) men ett direkt förbud finns inte i Bibeln. Men rabbinerna i talmud härleder förbudet från en tolkning av ”Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning (1 Mos 9:5). Rabbinerna tolkar det som ett förbud mot att ta sitt eget liv. Det anses vara en synd mot Gud eftersom livet ses som en gudomlig gåva. Men det har funnits tillfällen där det ansågs vara tillåtet att ta sitt eget liv, t ex fanns det judar som valde att dö hellre än att tvångskonverteras till kristendomen, men även detta ifrågasattes av några rabbinska lärda.
En person som begått självmord kunde inte begravas på judiska begravningsplatsen och familjen satt inte shiva (de sju sorgedagarna). Men rabbinerna började redan under medeltiden att luckra upp detta genom att tillämpa tolkningar där man ansåg att personen som tog sitt eget liv gjorde så i ett tillstånd av tillfällig förvirring. Man började också inse att självmord ofta var en handling knyten till en allvarlig sjukdom som depression och att det var sjukdomen som dödade människan.
Detta har lett idag till att självmordsoffer begravs på samma sätt och med samma ritualer och på samma plats som alla andra. Självmord är inte bara en tragedi eftersom ett liv gått till spillo men framförallt för de överlevande anhöriga, vänner och bekanta som i regel hamnar i en djup kris. Det finns många stödgrupper, inom judiska församlingar och utanför som stödjer personer med självmordstankar och för anhöriga, vänner och bekanta som har förlorat någon.

Skilsmässa

En judisk skilsmässa utförs av en skilsmässodomare (rabbin), en Bet Din (religiös grupp av tre personer), två vittnen och en sofer, en skriftlärd med speciell utbildning för att skriva olika judiska dokument som exempelvis torahrullar, giftermålskontrakt och just skilsmässokontrakt (gett).

 
 

Synen på hälsan

En rad i slichot liturgin (dvs. gudstjänsten som inleder perioden som leder upp till Rosh Hashana) innehåller en rad som låter: ”haneshama lach, v’haguf po’alach”, det betyder ”Själen är Ditt, och kroppen är Din skapelse”. Gud har gett människan både själ och kropp, det betyder att i motsats till modern liberalistisk syn på människans integritet så ser judendomen kroppen som ett lån av Gud. Det betyder att vi får använder oss av den, vi får njuta av den, men vi får inte missbruka den.
Den store judiske filosofen Moses Maimonides, som levde på 1100-talet och själv var läkare också, tillägnar en hel sektion i sitt stora verk Mishne Tora till frågan om hälsan och hur man bäst tar hand om sig själv. Läkaryrket har alltid haft stor status bland judar och det är ingen slump att många medicinska genombrott kom från just judiska forskare och läkare. Läkekonsten anses också som en av Guds kunskapsgåvor och det ansågs därför i talmud förbjuden för en lärd att bosätta sig på en plats där det inte fanns en läkare som kunde ta hand om invånarna. Det betyder också att judendomen såg med står skepsis på t ex mirakelkurer och liknande.
I Talmud går man så långt att påstå att Gud själv påbjöd läkemedel och läkekonsten och härleder detta från 2 Mos 21:19 står det att om en människa kommer till skada så måste han eller hon ”v’rapo jirape” – ”helas helt och hållet” som rabbinerna interpreterade som tillåtelse för läkaren att utöva sitt yrke.
Synen på alkohol är att den är del av Guds gåvor till människor och får avnjutas i måttliga mängder. Under modern tid med uppkomsten av nya forskningsrön så har attityden till rökning förändrats och numera anses rökning som någonting som är skadligt för hälsan och därför måste undvikas.
Det samma gäller för droger och medicin. Är de utskrivna av läkare eller nödvändigt för att återställa hälsan så får medicin tas, men drog- eller tablettmissbruk bryter mot judisk lag eftersom det anses vara skadligt på sikt för både kropp och själ.

Synen på människan

Synen på människan

Alla människor är likvärdiga eftersom alla är skapade av samma Gud. Människan har förmågan att tänka och skapa, har förmågan till kärlek och medlidande och har en fri vilja. Människan existerar inte endast som en varelse för sig. Hon hör till en gemenskap av lika berättigade och lika förpliktade individer till samhället. Var och en måste i mån av kraft och förmåga delta i arbetet att skapa en bättre värld för allas bästa.

Meshane habrijot: Judisk syn på funktionsnedsättning
En sammanfattning av traditionella texter och attityder rörande funktionshinder.
Redan i judendomens tidiga källor och texter, såsom den Hebreiska Bibeln och rabbinska kommentarer som talmud noterar man en anmärkningsvärd medkännande och upplyst attityd rörande funktionshinder, speciellt om man jämför med samtida kulturers attityder. I den samtida grekiska och romerska kulturen t ex blev barn som föddes med funktionshinder ofta utsatta för att dö. Hippokratus, Plato (Republiken, bok 3, 409e, 410a) och Aristoteles (Politiken, 7, 1335b) t ex debaterade vilka barn som skulle få tillåtas att växa upp beroende på deras allmäntillstånd och hälsa. I den romerska lagtexten De Tolf Tavlorna fastslås mannens rätt att avgöra över liv och död av alla familjmedlemmar och där han uppmanas att döda ett barn som är starkt handikappad snabbt och smärtlöst.

Inget av detta framförs ens som en teoretisk möjlighet i judiska källor, där det tvärtom framhävs att livet är heligt och där talmud konstaterar att den som dödar en själ anses ha förstört en hel värld och den som räddar en själ anses ha räddat hela världen (m. Sanhedrin 4:5). Till en stor del beror den judiska attityden till handikap på att den hebreiska bibeln är fylld med karaktärer med olika funktionshinder: Isak och Jakob var åldersblinda (1 Mos 27:1; 48:10.), Jakob var dessutom lam största delen av sitt liv (1 Mos 32:25, 31-32), Sara, Rebecka, Rakel och Hanna var alla ofruktsamma under många år (1 Mos 15:2-4; 18:1-15; 25:21; 30:1-8, 22-24; 35:16-20), Moses hade talsvårigheter (2 Mos 4:10). I talmud nämns vid flera tillfällen att några av deras största rabbiner var handikappade: Dosa ben Hirkanos, Rav Josef, Rav Sheshet var alla blinda (b. Yevamot 16a, b. Bava Kamma 87a). Ändå ansågs de vara enastående individer och många av de som ledare.
Å andra sidan så är de som framställs som fysisk ”perfekta” såsom Esau, Gideon, Samson och t o m kung David – ofta beskrivna i tveksamt ljus.

I den judiska traditionen så är alla människor, oavsett härkomst, skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27; 5:1; 9:6) och därför lika värda. Men detta komma med ansvaret att sträva efter ett liv där vi ”följa i Guds fotspår” och för judar betyder detta att följa de 613 mitsvot, budorden. Att människan är skapad till Guds avbild betyder inte att alla ska vara och agera likadant utan en midrash berättar hur Gud skapade mångfalden och att denna mångfald är del av Guds plan. (m. Sanhedrin 4:5)
Speciellt för judendomen är att så mycket kretsar om konkreta handlingar: så även avseende människor med funktionshinder. Toran förbjuder att förbanna den döve eller placera snubbelstenar framför den blinde. (3 Mos 19:14).
Den rabbinska traditionen har till och med skapat en speciell välsignelse när man får syn på människor av ovanlig utseende. ”Baruch ata Hashem elohenu melech haolam meshane habrijot” ”Välsignad vare Du Herre som har gjort dina skapelser mångfaldiga”. Den naturliga reflexen hos människor är att titta när man får syn på något oväntat eller annorlunda - genom recitation av berachan, välsignelsen, blir vi påminda om att Gud har skapat oss med stort mångfald och att vi alla är Guds skapelse.
Men judendomen är en kultur som är flera tusen år gammal och det går inte att förbise att det också finns vissa aspekter i synen på funktionsnedsättning som står i strid med ett modernt synsätt. Så var t ex kohanim, prästerna, som tjänstgjorde i tabernaklet i öknen samt i första och andra templet i Jerusalem underkastade väldigt höga krav. Kohanim som föddes med funktionsnedsättning eller som blev handikappade senare i livet, behöll sin status som kohanim, men fick inte tjänstgöra i Templet. (3 Mos 21:17-21). Rambam, Moses ben Maimon, anmärkte mycket riktigt att denna förordning mycket riktigt tog hänsyn till hur människor tyvärr allför ofta ser på sina medmänniskor: “… de flesta människor uppskattar inte en person efter dennes sanna egenskaper utan efter dennes fysiska form och kläder, och Templet skulle vara högaktat av alla.” (Maimonides, Guide to the Perplexed, 3:45).
I överlag så har rabbinerna i våra texter och senare i den halachiska literaturen tillämpat en mycket pragmatisk syn på människor med funktionsnedsättning och avvägt halacha, judisk lag, och den enskildes specifika omständigheter. Generellt sett så blir den enskilde inte avfärdad utan berättigad att utföra så många mitsvot som möjligt även om några inskränkningar finns kvar, några exempel:

1. Synskadade ska recitera berachan före Shemabönen (i vilken judar tackar Gud för att ha skapat ljuset för även om de själva inte kan se ljuset, så är det andra som kan se ljuset. (Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2)
2. I den tredje paragrafen i Shemabönen står det om hörntofsarna som judar uppmanas att sätta på sina kläder för att bli påminda om Guds bud när de ser dessa: även om den blinda inte kan se dom så är de ändå förpliktade att ha hörntofsarna på sina kläder för andras skull. (Maimonides, Mishne Tora, Hilchot Tsitsit, 3:7)
3. Den döve ska också recitera Shemabönen, som börjar med ”Hör Israel” även om personen inte kan höra budordet eller ens sin egen röst.
4. Tora måste läsas och får inte reciteras utantill, därför får en blind inte vara den som läser ur Toran (Shulchan Aruch, Orah Chajim 53:14; 139:4) men däremot får personen kallas upp till toran för en alija och recitera berachan över toran (Mose Isserless kommentar). Haftaran får läsas av en blind ur en bok med t ex brailleskrift eller t o m reciters utantill. (m. Terumot 1:2) En döv får vara den som läser ur toran och även bli kallad för en alija och recitera berachan. (b. Megilla 24a-24b; Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2.)
5. En blind är skyldig att läsa haggadan på Pesach – två blinda rabbiner i talmud står som förebild: Rav Sheshet and Rav Joseph
6. Men däremot får en blind inte vara shochet, dvs den som utför kosherslakt, eftersom snittet som dödar djuret måste utföras snabbt och exakt för att minimera djurets smärta och stress.
7. Precis som en person som förlöjligar och förödmjukar en frisk person kan bli skyldig att betala skadestånd och be om förlåtelse, på samma sätt har en handikappad person rätt att få skadestånd och förlåtelse om den utsätts för förlöjligande och nedsättande behandling.

Rabbin Ute Steyer
Judiska Församlingen

Synen på synd

Synden är att vara eller göra motsatsen till det goda, alltså varje handling eller ställningstagande som upphäver Guds vilja. Impulsen till synd och vanan att synda kan övervinnas. Människan är i grunden fri och i allt väsentligt herre över sina egna beslut.  Judendomen kräver att människan står emot synden. I Första Moseboken kapitel 4 vers 7 står följande: ”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”  Samma bibelvers som hävdar att synden alltid lurar vid dörren slutar med uppmaningen att människan kan stå emot synden.  Valet är vårt.  Om vi syndar mot en annan människa måste vi be henne om förlåtelse. Om vi syndar mot Gud måste vi be Gud att förlåta oss.

Vigsel

Enligt judiskt tänkande är bröllopet livets höjdpunkt. En judisk vigsel sker under en chupa, bröllopsbaldakin. Chupan påminner om forna tiders bröllopstält och symbolisera även det första egna hemmet. Församlingens rabbiner samt kantorer har även civilrättslig vigselrätt. För dem som inte vill viga sig i någon av synagogorna finns en mindre chupa som församlingen lånar ut. Varje vigsel avslutas enligt judisk tradition med att bruden får en ketuba, ett äktenskapskontrakt.