Vanliga frågor

Abort

Judisk lag (halacha) anser att fostret under de första 40 dagar efter befruktningen ”bara är vätska” och under resten av graviditeten ”som en del av modern”. Det vill säga att fostret inte anses som en fullvärdig människa tills dess att huvudet har kommit ut ur livmoderskanalen (vid kejsarsnitt tills att huvuddelen av kroppen har kommit ut). Med andra ord, fostret anses vara ett ”potentiellt liv” men inte ”fullt liv” tills att det har fötts.

Icke desto mindre är abort generellt inte tillåtet. Anledningen är inte att man anser att abort är ”mord” på fostret utan att det anses vara en form av självskadebeteende. Eftersom fostret anses vara ”en del av modern”  är abort ett sätt att skada modern. Våra kroppar tillhör Gud och vi är ansvariga att ta hand om vår hälsa och vårt välbefinnande. Samtidigt är det tillåtet att utföra abort under vissa omständigheter: om moderns hälsa står på spel är abort inte bara en möjlighet utan en nödvändighet enligt halacha (judisk lag). Fostret anses i dessa fall vara det som hotar kvinnan till livet och då bör man handla i nödvärn för att rädda modern. Fostret ses i dessa fall som något som hotar modern på samma sätt som en infekterad blindtarm som måste tas bort eller ett infekterat ben som måste amputeras.

I vissa fall ses abort som en möjlighet: t ex om det finns en förhöjd risk mot moderns hälsa även om hotet inte anses vara livshotande. Exempel på sådana fall är t ex om modern har en sjukdom där graviditet kan leda till att denna förvärras eller leder till ytterligare problem eller där mammans psykiska hälsa står på spel. Under vissa omständigheter där barnet riskerar att födas med dödliga, ärftliga sjukdomar kan även det vara skäl att tillåta abort.
Under inga omständigheter tillåter judisk lag att abort används som preventivmedel.

Bar/bat mitsva

Bar mitsva, “budets son”, och bat mitsva, budets dotter, är det tillfälle i livet då pojkar respektive flickor uppnår den religiösa myndighetsåldern. För pojkar sker det vid 13 års ålder och för flickor sker det vid 12 års ålder. Man blir automatiskt bar mitsva och bat mitsva. Brukligt är dock att visa församlingen att man nått denna ålder genom att delta i en gudstjänst och att läsa en text eller ett avsnitt av torahn på hebreiska. Under det studieår som föregår bar mitsva och bat mitsva undervisas i elementär bibelkunskap och hebreiska. Barnen lär sig även en text eller ett avsnitt ur torahn som de läser vid en gudstjänst. Pojkar (och flickor inom progressiv/reform judendom)lär sig lägga tefilin (bönekapslar) och både pojkar och flickor att ta på sig talit (böneschal).

Läs mer här.

Brit mila (manlig omskärelse)

Omskärelse/brit milaOmskärelse (brit mila) av pojkar vid den åttonde dagen praktiseras av så gott som alla judar i världen. Traditionen går tillbaka tusentals år och är ett sätt att upprätthålla judisk identitet. I tider av stort förtryck och förföljelser har judar ofta gjort sitt yttersta för att låtar sina söner bli omskurna. Det rör sig alltså inte enbart om ett religiöst påbud, utan är i lika hög grad en judisk identitetsmarkör oavsett om man är religiös eller inte. Brit mila är en stor händelse i en judisk familjs liv. Vanligtvis äger en den rum i närvaro av familj, släkt, vänner och bekanta och följs av en festmåltid till pojkens ära. Förutom att pojken, i samband med omskärelsen, tas upp i Abrahams förbund får han också sitt hebreiska namn.

”Brit mila” betyder ”omskärelsens förbund och går tillbaka till förbundet som Gud slöt med Abraham som det står beskrivet i Första Moseboken 17:10-12: ”Och detta är det förbund mellan Mig och er och era barn efter er, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras; på er förhud skall ni omskäras, och detta skall vara förbundet mellan Mig och er. Släkte efter släkte skall varje gossebarn bland er omskäras, när det är åtta dagar gammalt…”

Det som skärs bort är den yttersta delen av förhuden som täcker ollonet på penis. Vid omskärelsen får pojken alltid två olika sorts smärtlindring. En ”sköld” sätts även över penis så att endast den yttersta huden kan skäras bort. På en åtta dagar gammal pojke rör det sig om en mycket liten del hud. En specialutbildad person, en mohel, genomför ingreppet. I Sverige kan enstaka personer, som inte är läkare, men som kan uppvisa motsvarande kvalifikationer på området, få specialtillstånd från Socialstyrelsen att utföra omskärelse på pojkar upp till två månaders ålder. Socialstyrelsen har detaljerade riktlinjer som Judiska Församlingen välkomnar och som våra mohalim håller sig till. Församlingens mohalim har specialtillstånd.

Det är nästan omöjligt att med säkert säga hur mycket obehag eller smärta spädbarnet upplever vid en judisk omskärelse. Många mohalim vittnar om att barnet ofta börja gråta när blöjan tas bort, dvs. innan brit milan ens har börjat. Många vittnar även om att spädbarn som ammas direkt innan brit mila genast slutar gråta när blöjan sätts tillbaka och barnet läggs i famnen efter ingreppet.

Om det finns minsta risk för pojkens liv eller hälsa skjuts omskärelsen upp, i vissa fall genomförs den inte alls, som t ex i fall där pojken lider av vissa sjukdomar.

Det finns inget som helst samband mellan manlig spädbarnsomskärelse och kvinnlig könsstympning (FGM). FGM innebär att helt eller delvis avlägsna de yttre könsorganen. Detta resulterar i att sex blir svårt och/eller smärtsamt och leder ofta till en lång rad allvarliga medicinska komplikationer - exempelvis upprepade blödning (hemorrhage), urinretention (svårigheter att urinera), urinvägsinfektion, hepatit och många fler. Manlig omskärelse, så som den utförs av judar i form av brit mila, påverkar inte könsorganets funktion eller sexualupplevelsen.

Manlig omskärelse är också en av de mest utbredda företeelserna i världen, över 1/3 av jordens manliga befolkning är omskurna.

Namngivning för flickor/simchat batEn del familjer väljer att välkomna sina döttrar till världen genom en ceremoni som kallas simchat bat (glädjen över en dotter). Det finns många sätt att fira födelsen av en flicka. I Stockholms Stora synagoga kan man fira sin dotter med en namngivningsceremoni under en shabbatgudstjänst på lördagsmorgonen. 

Flickornas välkomstceremoni heter zeved habat eller simchat bat. Bland ashkenaziska judar brukar pappan får en kallelse till torahn ”en alija” och därefter förkunnas fickans hebreiska namn. Bland sefardiska judar firas en flickas födelse i regel inom 30 dagar efter födseln. Firandet består av gästabud och böner i synagogan där mamman tackar att förlossningen gick bra i en speciell bön (birkat hagomel). Ofta läses ur Höga Visan 2:14 ”Min duva bland bergets klyftor, i klipphyllans gömsle, låt mig se dig, låt mig höra din röst! Din röst är ljuv, din gestalt så skön.” eller om det rör sig om en förstfödd flicka Höga Visan 6:9 ”Men hon är en enda, min duva, min fulländade, den enda för sin mor, fullkomlig för den som fött henne. Flickorna ser henne och prisar henne lycklig, hon hyllas av drottningar…”. Därefter läses en speciell välsignelse i vilken det hebreiska namnet ges. Den sefardiska namngivningstraditionen för flickor har spritt sig till ashkenaziska judar och är mycket vanligt förekommande idag. I Stockholms Stora synagoga är det blivit väldigt frekvent för judiska föräldrar att uppmärksamma en flickas födelse.  

Läs mer här. 

Döden och begravningsplatserna

En judisk begravning bör ske så snart som möjligt efter dödsfallet men inte på shabbat eller judiska helgdagar. I Stockholm sker judiska begravningar oftast inom en vecka efter dödsfallet men det är inte ovanligt att begravningen sker redan en eller två dygn efter dödens inträde. 

Alla är lika inför döden. Därför läggs alla judar i en likadan träkista och alla sveps i likadana enkla vita linnekläder. 

Till begravningsceremonin kommer både inbjudna gäster och övriga som vill visa den avlidne och familjen sin respekt. En judisk begravning är öppen för alla som vill komma och det finns ingen klädkod, men i Sverige är det vanligt att gästerna kommer i svart. Man tar vanligtvis inte med sig någonting till en judisk begravning, varken blommor eller annat. Vill man ändå ge något är det kutym att donera till välgörenhet. 

Judiska begravningar är generellt jordbegravningar. Judar har egna begravningsplatser med evig gravrätt. Man vänder sig aldrig till någon begravningsbyrå utan den avlidne tas omhand av Judiska Församlingens begravningsverksamhet och de volontärer som ingår i ”Chevra kadisha”, i dagligt tal kallat ”chevran” eller begravningssällskapet. Volontärerna tar omedelbart efter dödsfallet hand om kroppen och genomför ”tahara”, en religiös tvagning och därefter svepning och kistläggning. Volontärer hjälper också till att vaka över kroppen innan begravningen, är kistbärare, begravningsgäster när den avlidne saknar anhöriga, besöker familjen under sorgeperioden, kommer till synagogan på årsdagen och närvarar vid stenavtäckning. 

Begravningsceremonin, som leds av en rabbin eller kantor, börjar i kapellet. Kistan som täcks av ett bårtäcke är placerad mitt i kapellet. Familjen sitter vanligtvis tillsammans närmast kistan och övriga gäster sitter uppdelade på en mans- och en kvinnosida. Manliga deltagare bär huvudbonad, gärna kippa. Det finns lånekippor i kapellet. 

Ibland inleds ceremonin med att de närmast sörjande (den avlidnes barn, syskon, makar eller föräldrar) gör ”kriah”, en reva i sina kläder i tecken på sorg. Därefter läser rabbinen eller kantorn bönen El Male Rachamim, framför ett griftetal och reciterar stycken ur psaltaren växelvis på svenska och hebreiska. Därpå går alla gemensamt i procession till graven, bärarna sänker kistan och de sörjande går fram en och en eller familjevis och kastar tre skopor sand på kistan. När alla som vill har gått fram täcker bärarna hela kistan med jord och därefter avslutas ceremonin med att de närmast anhöriga själva eller tillsammans med rabbinen eller kantorn läser kaddish, bönen för de sörjande.

Det händer emellanåt att ett musikstycke spelas under begravningen, men det är ganska ovanligt då även sorgesam musik anses bringa glädje. 

Det finns fyra judiska begravningsplatser i Stockholm varav två fortfarande är i bruk, Södra begravningsplatsen i Sköndal och Norra Begravningsplatsen i Solna. Begravningsplatserna är eviga och platser finns för närvarande fram till cirka år 2 100.

Läs mer här.

Dödshjälp

Om läkaren anser att patienten är döende och att patienten inte har någon chans att leva, så har läkaren inget ansvar att behålla patienten vid liv. Patienten är berättigad att dö. Läkaren får dock inte påskynda döden, med t. ex. en dödlig injektion. Om läkaren dock stänger av maskinerna som behåller patienten vid liv, har läkaren inte påskyndat döden. Han har slutat att förhindra döden. Således skiljer judendomen mellan passiv dödshjälp och aktiv dödshjälp.

Dödsstraff

Det finns ett antal ställen i den hebreiska Bibeln där dödsstraffet nämns. Att bryta mot shabbatlagarna, att svära åt sina föräldrar, att dyrka avgudar eller för en kvinna att bryta äktenskapet är bara några exempel.

Redan rabbinerna i talmud för snart 2 000 år sedan kände sig väldigt obekväma med detta. De ställde därför väldigt höga krav på bevisbördan, mycket hårdare än vad man tillämpar idag i domstol, för att ens teoretiskt kunna döma någon till döden. 23 domare satt i en förhandling där brottet som avhandlades kunde beläggas med dödsstraff. Det krävdes t. ex. att två vittnen oberoende av varandra måste i ha iakttagit själva brottet och samtidigt ha varnat gärningsmannen att det som han eller hon håller på att göra är ett brott och kan straffas med döden. Gärningsmannen måste därefter ha godtagit varningen och uttryckt avsikten att ändå begå brottet. Gärningsmannens eget erkännande av brottet räknades inte, inte heller tilläts indicier som bevis.

Samtidigt tillämpade och utökade man kategorin för dråp, nödvärn och vållande till annans död för att i praktiken göra det  omöjligt att döma någon till döden.

Mishna Makkot 1:10 skriver att “en rabbinsk domstol som utdömer dödsstraffet en gång var sjunde år kallas för en blodtörstig domstol. Rabbi Eliezer ben Azaria säger att domstolen är blodtörstig även om den dömer ut dödstraff gång vart sjuttionde år. Rabbi Akiva och Rabbi Tarfon säger: om vi hade suttit i en rabbinsk domstol skulle ingen någonsin har dömts till döden. 

Gudsbegreppet

Gud är jordens och universums skapare. Gud är en, vilket uttrycks i "Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en" (5 Mos. 6:4).
Abraham var den förste som gav uttryck för denna monoteistiska tro genom att bryta med månggudadyrkan.
Judarna ser Gud som en moralisk Gud som begär moral, etiskt liv och rättvisa av hela mänskligheten. Gud är hela världens Gud, alltså även Gud för alla andra människor. Judar får inte avbilda Gud. Det finns ingen fysisk beskrivning av Gud; alltså inga tavlor, ikoner eller dylikt.

Homosexualitet

I 3 Mos 18:22 står det: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” och 3 Mos 20:13 ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.”
Ingen förklaring ges i Bibeln till detta hårda fördömande. Många rabbiner och lärda har försökt att förklara detta som att man hänvisar till det avskyvärda beteende som innevånarna i Sodom uttryckte när de hotade att våldta alla gäster i Lots hus (1 Mos 19), eller den existerande seden av manliga och kvinnliga prostituerade i tempel bland andra folk, eller till sexuellt utnyttjande av minderåriga och slavar i den hellenistiska kulturen. Rabbinerna var också oroliga för att homosexuella förhållanden skulle undergräva den etablerade heterosexuella normen. Liknande oro kan än idag höras bland alla kulturer och finns även i det sekulära samhället.

Dessa två verser har orsakat mycket lidande bland homosexuella judar och leder till att många känner sig uteslutna från den judiska gemenskapen. Men för att vara tydligt: Torahn, den judiska läran, fördömer också bigotteri och homofobi. Vi har ingen rätt att göra oss till domare över en annan person – den som gör det bryter också mot Guds bud. En judes plats, oavsett sexuell orientering, är i den judiska gemenskapen.

I och med att samhällets syn på homosexualitet ändrades och nya medicinska rön visar på att homosexualitet är en medfödd läggning har det under de senaste decennierna funnits försök inom judendomen att komma med en ny förståelse av homosexualitet. Alla judiska inriktningar har försökt att hitta vägar att återspegla detta i halacha (judisk lag). En lösningar har varit att endast fokusera på det bibliska förbudet mot homosexuella handlingar (homosexuell läggning har däremot aldrig varit förbjuden). Många ortodoxa judiska kretsar har anammat detta synsätt. Många församlingar strävar efter att hitta nya sätt att välkomnar homosexuella som individer i gemenskapen. 

Ortodoxa rabbiner skulle inte genomföra en judisk äktenskapsceremoni (kiddushin) mellan ett homosexuellt par. Inom masorti judendomen (traditionell/konservativ) anser man att homosexuella, monogama och fasta förhållanden är ett nytt fenomen och att de gamla förbuden i Bibeln beskrev en annan social verklighet. Man accepterar också att homosexualitet är en läggning och inget ”val”. Masorti-rabbiner får själva bestämma om man är beredd att genomföra förbundsceremonier mellan homosexuella par (men inte ”kiddushin”).

Inom liberal judendom (reform/progressiv) likställs det fulla spektrum av sexualitet enligt LGBTQ. Många men inte alla liberala rabbiner genomför judiska äktenskapsceremonier (”kiddushin”) mellan ett homosexuellt par, eller skapar egna äktenskapsritualer.

Jesus, Messias och kristendomen

Kristendomen bygger bland annat på Gamla Testamentet, judarnas Bibel. Alltså är det uppenbart att det finns väldigt mycket gemensamt i trosuppfattning. Det viktigaste är tron på en Gud och de tio budorden som än idag de västerländska samhällena är uppbyggda kring.
Inom båda religionerna finns Messiasbegreppet. De kristna anser att Jesus var den utlovade Messias, att han utförde mirakel och att han är återuppstånden - och har lovat att återkomma till jorden. Enligt judisk tradition kommer Messias vara en vanlig människa.

I den messianska eran kommer judarna att återvända till Israel, de döda återuppstå och fredsriket inledas. Vi anser vidare att Jesus inte uppfyllde löftena om ett messianskt fredsrike på jorden. Däremot anses det inom judendomen att han må ha varit en rabbin som fick folkets förtroende. De flesta av hans berömda citat bygger på redan då känd judisk vishet, exempelvis från rabbin Hillel.
Många judar i dag tror inte på en personlig Messias utan vi måste själva skapa Guds rike här på jorden.

Konvertering

I och med att judendomen anser att icke-judar som lever ett etiskt och rättvist liv får del av den kommande världen precis som judar så har man inte försökt att få andra att konvertera till judendomen. Ändå har det alltid funnits människor som av olika skäl söker sig till judendomen. Vår historia har berikats av människor som har valt att bli del av det judiska folket.

Babylonska Talmud, Shabbat 146a

"Rabbi Aha son till Raba frågade Rav Ashi: Hur är det med konvertiter? Fastän de inte var närvarande vid Sinai berget när Toran gavs – var deras ödesstjärnor närvarande, som det står skrivet, (5:e Moseboken 29:14-15) ” Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss."

Maimonides, Mishne Tora, Hilkhot Teshuva 3:4

"Rättvisa icke-judar har en plats i den kommande världen."

Går man med tankar på att konverterar så måste man först och främst förstå att bli jude inte enbart är att bekänna sig till en annan tro. Att vara jude är att också att bli del av en kultur, en historia, ett öde.

Det är därför en gradvis och ganska lång process som går ut på att man över tiden anammar en ny kulturell, religiös, etnisk och historisk identitet. Det är därför som rabbinerna redan för över 2,000 år sedan var mycket angelägna om att en person måste vara seriös i sin önskan att konvertera och inte ha några baktankar.

Konverteringsprocessen transformerar en person och kan vara en omvälvande upplevelse. En konvertering kan även påverka konvertitens biologiska familj, vänner och bekanta. Rabbiner är därför mycket noggranna med att försäkra sig att den som önskar konvertera är medveten om detta.

En person som vill konvertera bör lär sig så mycket som möjligt om judendomen, de speciella krav som ställs i form av budorden (mitsvot) t ex vad det gäller matregler, firandet av högtider och shabbat, om judisk kultur, historia etc. En bra början är att läsa böcker om judisk historia och traditioner, och att lära känna judar. Det går generellt bra att besöka en gudstjänst i en synagoga, ofta behöver man bara anmäla sig några dagar i förväg.

Om man börjat lära sig om judendomen på egen hand, knutit kontakter med judar och börjat komma till gudstjänsterna och fortfarande känner en stark längtan att konvertera, kan det vara tillfälle att leta reda på en rabbin för att inleda ett samtal om konvertering. Rabbinen kommer sedan, med utgångspunkt i personens bakgrund och kunskaper, rekommendera hur man ska fortsätta, hänvisa till en annan rabbin som passar bättre, eller avråda från att konvertera. Det finns skillnader i vad som förväntas av en potentiell konvertit beroende på rabbinens individuella syn men också vilken inriktning inom judendomen rabbinen tillhör.

Det förväntas att en person som vill konvertera försöker bli en del i den judiska gemenskapen. Det Innebär att komma regelbundet på gudstjänster, delta i det kulturella livet och börjar bygga upp ett socialt nätverk.

Under konverteringsprocessen när personen fördjupar sina kunskaper om judendom, fortsätter samtalen med sin rabbin och börjar bli mer hemma i den judiska världen börjar konvertiten även hålla kosher (följer de speciella matreglerna), hålla shabbat och andra judiska påbud. 

Den formella konverteringen består av brit mila, omskärelse (för män), att komma inför en Bet Din, en rabbinsk domstol (domstolen pratar med personen om hans eller hennes önskan att bli jude och personen uttrycker sin vilja att följa mitsvot, budorden), och slutligen besöket i det rituella badet (mikva). I samband med mikva-badet förkunnas det nya judiska namnet som personen valt. Från och med detta ögonblick räknas man som jude.

Under hela processen är det mycket viktigt att hålla kontakt med sin familj och förklara varför man är intresserad av att konvertera och hur det kommer att påverka relationerna med familj, släkt och vänner. Ofta finns det mycket oro bland familj och vänner inför ett sådant beslut och det är viktigt att förklara att man inte kommer att överge eller distansera sig från sin familj.

Det är en mitsva (ett religiöst påbud) för en konvertit att hedra sina föräldrar på samma sätt som för en person som föddes som jude.

Hela processen tar minst ett år men det är inte ovanligt att det tar betydligt längre. Det är en individuell process och människor är olika och befinner sig i olika skeenden i livet. Kort sagt: det är en evolution, inte en revolution.

Om du är intresserad av konvertering gå till sidan kontakta oss och välj "konvertering" i rullmenyn. 

 

Kosher mat & judisk diethållning

Dietlagarna bygger på detaljerade instruktioner från Moseböckerna i Gamla testamentet, samt från uttolkningar i Talmud och tusenåriga traditioner.

Vad kan ätas?
Endast djur som har både helkluvna klövar och som idisslar är tillåtna. Alla andra djur är förbjudna.
Djur som bara har helkluvna klövar eller som bara är idisslare är förbjudna.
Bland fåglarna är hönsfåglar, ankor, kalkoner, gäss och duvor tillåtna. Fiskarna ska ha fenor och fjäll, alltså bortfaller skaldjur, bläckfisk, ål.
Alla ätliga växter är tillåtna. Ägg - och mjölkprodukter är tillåtna.

Läs mer här

Kvinnans ställning inom judendomen

Kvinnan och mannen har samma värde inom judendomen, ingen är förmer än den andra. I det religiösa livet har mannen fått andra uppgifter än kvinnan, exempelvis måste tio män vara närvarande på en gudstjänst för att vissa böner ska kunna läsas. Kvinnans uppgift har traditionellt varit att ansvara för hemmet och barnen.

Emellertid, i den moderna och framförallt liberala och konservativa judendomen , får kvinnan en alltmer framträdande plats i synagogan. Stockholms Judiska Församling har exempelvis egalitära gudstjänster där kvinnor läser ur torah, något som annars inte har förekommit. I liberala synagogor, främst i Storbritannien och USA, finns även kvinnliga rabbiner och kantorer.

Ortodoxa kvinnorna täcker vanligtvis håret som bevis på att de är gifta. Oftast bär de hatt eller sjal, men peruk kan även förekomma. Kvinnan visar självklart sitt hår för den egna familjen.

Livet efter döden

I de Fem Moseböckerna hittar man ingenting om livet efter döden eller spekulationer om livet efter döden.Tankar om paradiset eller helvetet är inte särskild framträdande i judendomen överhuvudtaget.
I de Fem Moseböckerna beskrivs livet efter döden helt enkelt som livets slut. I Gamla Testamentet finns väldigt få indikationer på att det finns en plats efter döden.

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket.
I samband med förstörelsen av Andra Templet år 70 v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden.  Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Att bevittna den oerhörda katastrof som templets förstörelse betydde och den brutala förföljelse och lidande som det judiska folket utsattes för ledde till en teologisk kris. Krisen inspirerade till en ny tolkning av livet och döden:

”Denna värld är en farstu som leder till Olam ha-ba, den kommande världen” (Fädernes tänkespråk 4:21). Den rättfärdige, som står ut med lidandet under sin livstid, kommer att bli belönad i det kommande livet. Hur olam haba ser ut är oklart. Många olika föreställningar existerar. I en del beskrivs den kommande världen som himmelriket, eller som tid då allt återuppstår, i Talmud beskrivs den som gan eden, paradiset – dit själarna återvänder. 

I samband med tankar om den kommande världen dyker även motsatsen upp: gehennom (helvetet). Endast helt rättfärdiga personers själar får direkt tillgång till paradiset (gan eden, olam haba) enligt rabbinerna i Talmud. Den genomsnittliga själen passerar först genom gehennom för straff eller rening. Vissa beskriver gehennom som en plats för straff och lidande, andra beskriver det som en plats där ens handlingar blir undersöka och man ställs till svars. Själens vistelse här är tidsbegränsad. En själ vistas aldrig där i mer än tolv månader. Judar säger därför aldrig kaddish i mer än elva månader. Vad som händer med de själar som inte få stiga upp till gan eden efter dessa tolv månader är oklart. Vissa källor hävdar att dessa själar blir förstörda, andra säger att de döms till evigt straff.

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himlen och helvetet, och inget av dessa kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har fokus på här och nu. 

Meningen med livet

Meningen med livet är att använda den kapacitet och den förmåga vi är födda med, för att bli den bästa person vi kan bli – inte bara för vår egen skull utan även för hela mänsklighetens skull.

Det finns en berättelse om en döende rabbin som hette Zusya. Hans elever samlades runt hans dödsbädd. En av dem märkte att rabbinen verkade orolig och frågade honom varför han var orolig – han som var så lärd och from och hade tjänat sitt folk liksom Moses gjort på sin tid. Rabbinen svarade att han inte var orolig för att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som Moses. Han var rädd att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som han kunde ha blivit! Vi ska sträva efter att bli den människa vi kan bli.

Namngivning

En pojke får sitt namn i samband med omskärelsen. När en flicka föds läses hennes namn upp i samband med gudstjänsten. I Stockholms Församling har det blivit vanligt med fina ceremonier i samband med namngivningen, antingen efter gudstjänsten eller i hemmet.

Organdonation

Judendomen är positiv till organdonation. Rabbinerna kommer fram till sitt positiva ställningstagande för organ- och vävnadsdonation genom att väga viktiga principer mot varandra. Inför donation av organ och vävnader är det framför allt två regler ur den judiska lagen som blir aktuella - kevod hamet - respekten för den döda kroppen och pikuach nefesh - plikten att rädda och främja livet. När dessa två principer hamnar i konflikt med varandra är budet att rädda liv viktigare än iakttagandet av de regler som gäller för att visa respekt för den avlidne. Att visa respekt för människokroppen leder till att vissa bud ibland måste upphävas för att kunna rädda liv. Man kan till exempel upphäva Shabbatlagarna om det visar sig nödvändigt för att kunna hjälpa en person vars liv är i fara.
Att visa respekt för den döde har gett judendomen lagar och föreskrifter som skall försäkra den döda kroppen en bibehållen värdighet. Ett stoft skall behandlas med samma respekt som den levande kroppen vid varje förberedande steg inför begravningen. Men när det gäller att rädda liv får denna lag åsidosättas - inklusive förbudet att stympa en kropp. Påbudet att rädda liv - pikuach nefesh - har lett till att rabbiner i hela världen tillåter donation av organ och vävnader från en avliden i syfte att rädda ett människoliv.

Preventivmedel

Ett preventivmedel får inte hindra mannens säd, exempelvis kondomen. Således är bl.a. p-piller tillåtna. Men en annan aspekt är att "livet går före allt": Kondomer kan därför användas för att förhindra spridning av AIDS och könssjukdomar.

Sex före äktenskapet

I princip hör sexlivet till äktenskapet - äktenskapet är heligt inom judendomen. I det moderna samhället förekommer ju sex före vigseln, och det hörs sällan eller aldrig några fördömande ord från rabbiner om det. Emellertid, ortodoxa judar lever enligt läran - de väntar.

Shabbat (Sabbat)

Sabbaten infaller vecka efter vecka och är därför på sätt och vis den viktigaste helgdagen i den judiska kalendern. Vecka efter vecka inleds den med solens nedgång på fredagen och avslutas då solen går ned på lördagskvällen. Bibeln tar sabbaten på så stort allvar att dess iakttagande är ett av de tio budorden.

Enligt skapelseberättelsen i Bibeln vilade sig Gud på den sjunde dagen och därmed instiftades en vilodag även för människor, shabbat. Att helga den uppmanas även bland tio Guds bud.  Det judiska dygnet börjar vid solnedgången. Veckans sjunde dag är lördagen. Således börjar Shabbat på fredag kväll vid solnedgången och slutar på lördag kväll vid solnedgången.
Shabbat är en glädjedag då man bör sjunga, äta gott, gå i synagogan, vila, vara tillsammans med familjen och tala med judiska ämnen med familjen.

Självmord

Livet anses som heligt inom judendomen “du skall icke dräpa” (2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17) men ett direkt förbud finns inte i Bibeln. Men rabbinerna i talmud härleder förbudet från en tolkning av ”Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning (1 Mos 9:5). Rabbinerna tolkar det som ett förbud mot att ta sitt eget liv. Det anses vara en synd mot Gud eftersom livet ses som en gudomlig gåva. Men det har funnits tillfällen där det ansågs vara tillåtet att ta sitt eget liv, t ex fanns det judar som valde att dö hellre än att tvångskonverteras till kristendomen, men även detta ifrågasattes av några rabbinska lärda.
En person som begått självmord kunde inte begravas på judiska begravningsplatsen och familjen satt inte shiva (de sju sorgedagarna). Men rabbinerna började redan under medeltiden att luckra upp detta genom att tillämpa tolkningar där man ansåg att personen som tog sitt eget liv gjorde så i ett tillstånd av tillfällig förvirring. Man började också inse att självmord ofta var en handling knyten till en allvarlig sjukdom som depression och att det var sjukdomen som dödade människan.
Detta har lett idag till att självmordsoffer begravs på samma sätt och med samma ritualer och på samma plats som alla andra. Självmord är inte bara en tragedi eftersom ett liv gått till spillo men framförallt för de överlevande anhöriga, vänner och bekanta som i regel hamnar i en djup kris. Det finns många stödgrupper, inom judiska församlingar och utanför som stödjer personer med självmordstankar och för anhöriga, vänner och bekanta som har förlorat någon.

Skilsmässa (gett)

En judisk skilsmässa (gett) utförs av en skilsmässodomare (rabbin), en Bet Din (religiös grupp av tre personer), två vittnen och en sofer, en skriftlärd med speciell utbildning för att skriva olika judiska dokument som exempelvis torahrullar, giftermålskontrakt och just skilsmässokontrakt (gett).

 
 

Synen på hälsan

Enligt judendom har gud gett människan både själ och kropp, det betyder att i motsats till modern liberalistisk syn på människan, så ser judendomen kroppen som ett lån av Gud. Det betyder att vi får använder oss av den, vi får njuta av den, men vi får inte missbruka den.

Exempelvis en rad i slichot liturgin (dvs. gudstjänsten som inleder perioden som leder upp till rosh hashana) innehåller en rad som att våra själar och kroppar tillhör Gud: ”haneshama lach, v’haguf po’alach”, det betyder ”själen är din, och kroppen är din skapelse”.

Hälsa är en viktig aspekt av judendom och läkekonsten anses som en av Guds kunskapsgåvor. Exempelvis den store judiske filosofen Moses Maimonides, (som levde under 1100-talet) var själv var läkare, och tillägnar en hel sektion i sitt stora verk Mishne torah till hälsa och hur man bäst tar hand som sig själv. Enigt talmud ansågs det förbjudet för lärda att bosätta sig på en plats där det inte fanns läkare som kunde ta hand om invånarna. Judendomen har alltid sett med stor skepsis på mirakelkurer och spådom.

I talmud går man så långt som att påstå att Gud själv påbjöd läkemedel och läkekonsten. Man härleder detta från Andra moseboken (21:19), där det står att om en människa kommer till skada så måste han eller hon ”v’rapo jirape” – ”helas helt och hållet”.

Synen på alkohol är att den är del av Guds gåvor till människor och får avnjutas i måttliga mängder. Under modern tid med uppkomsten av nya forskningsrön så har attityden till rökning förändrats och numera anses rökning som någonting som är skadligt för hälsan och därför måste undvikas.


Det samma gäller för droger och medicin. Är de utskrivna av läkare eller nödvändigt för att återställa hälsan så får medicin tas, men drog- eller tablettmissbruk bryter mot judisk lag eftersom det anses vara skadligt på sikt för både kropp och själ.

Synen på människan

Alla människor är likvärdiga eftersom alla är skapade av samma Gud. Människan har förmågan att tänka och skapa, känna kärlek och medlidande och har en fri vilja. Människan existerar inte endast som en varelse för sig själv. Hon hör till en gemenskap av likaberättigade och lika förpliktade, som en del av en samhällsgemenskap. Var och en måste i mån av kraft och förmåga delta i arbetet att skapa en bättre värld för allas bästa.

Meshane habrijot: Judisk syn på funktionsnedsättning
Nedan är en sammanfattning av traditionella texter och attityder rörande funktionshinder. Redan i judendomens tidiga källor och texter, såsom den hebreiska Bibeln och rabbinska kommentarer som talmud noterar man en anmärkningsvärd medkännande och upplyst attityd rörande funktionshinder, speciellt om man jämför med samtida kulturers attityder. I den samtida grekiska och romerska kulturen blev barn som föddes med funktionshinder ofta tvingade att dö. Hippokratus, Plato (Republiken, bok 3, 409e, 410a) och Aristoteles (Politiken, 7, 1335b) debatterade exempelvis vilka barn som skulle få tillåtas att växa upp beroende på deras allmäntillstånd och hälsa. I den romerska lagtexten De Tolf Tavlorna fastslås mannens rätt att avgöra alla familjemedlemmars liv och död. Manen uppmanas i texten att döda ett barn som är starkt handikappad snabbt och smärtlöst.

Inget av detta framförs ens som en teoretisk möjlighet i judiska källor, där det tvärtom framhävs att livet är heligt och där talmud konstaterar att den som dödar en själ anses ha förstört en hel värld, och den som räddar en själ anses ha räddat hela världen (m. Sanhedrin 4:5). Till en stor del beror den judiska attityden till funktionshinder på att den hebreiska bibeln är fylld med karaktärer med olika funktionshinder: Isak och Jakob var åldersblinda (1 Mos 27:1; 48:10.), Jakob var dessutom lam största delen av sitt liv (1 Mos 32:25, 31-32), Sara, Rebecka, Rakel och Hanna var alla ofruktsamma under många år (1 Mos 15:2-4; 18:1-15; 25:21; 30:1-8, 22-24; 35:16-20), Moses hade talsvårigheter (2 Mos 4:10). I talmud nämns vid flera tillfällen att några av deras största rabbiner var handikappade: Dosa ben Hirkanos, Rav Josef, Rav Sheshet var alla blinda (b. Yevamot 16a, b. Bava Kamma 87a). Ändå ansågs de vara enastående individer. Å andra sidan så är de som framställs som fysisk ”perfekta” såsom Esau, Gideon, Samson och till och med kung David – ofta beskrivna i tveksamt ljus.

I den judiska traditionen så är alla människor, oavsett härkomst, skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27; 5:1; 9:6) och därför lika värda. Men detta kommer med ansvaret att sträva efter ett liv där vi ”följa i Guds fotspår”. För judar betyder detta att följa de 613 mitsvot, påbuden. Att människan är skapad till Guds avbild betyder inte att alla ska vara och agera likadant. En midrash berättar hur Gud skapade mångfalden och att denna mångfald är del av Guds plan. (m. Sanhedrin 4:5).

Speciellt för judendomen är att så mycket kretsar om konkreta handlingar: så även avseende människor med funktionshinder. Torahn förbjuder oss att förbanna den döve eller placera snubbelstenar framför den blinde. (3 Mos 19:14). Den rabbinska traditionen har till och med skapat en speciell välsignelse när man får syn på människor av ovanlig utseende. ”Baruch ata Hashem elohenu melech haolam meshane habrijot” ”Välsignad vare Du Herre som har gjort dina skapelser mångfaldiga”. Den naturliga reflexen hos människor är att titta när man får syn på något oväntat eller annorlunda - genom recitation av berachan, välsignelsen, blir vi påminda om att Gud har skapat oss med stor mångfald och att vi alla är Guds skapelse.

Men judendomen är en kultur som är flera tusen år gammal och det går inte att förbise att det också finns vissa aspekter i synen på funktionsnedsättning som står i strid med ett modernt synsätt. Så var t ex kohanim, prästerna, som tjänstgjorde i tabernaklet i öknen samt i första och andra templet i Jerusalem underkastade väldigt höga krav. Kohanim som föddes med funktionsnedsättning eller som blev handikappade senare i livet, behöll sin status som kohanim, men fick inte tjänstgöra i Templet. (3 Mos 21:17-21). Rambam, Moses ben Maimon, anmärkte mycket riktigt att denna förordning mycket riktigt tog hänsyn till hur människor tyvärr alltför ofta ser på sina medmänniskor: “… de flesta människor uppskattar inte en person efter dennes sanna egenskaper utan efter dennes fysiska form och kläder, och Templet skulle vara högaktat av alla.” (Maimonides, Guide to the Perplexed, 3:45).

I överlag så har rabbinerna i våra texter och senare i den halachiska litteraturen tillämpat en mycket pragmatisk syn på människor med funktionsnedsättning och avvägt halacha, judisk lag, och den enskildes specifika omständigheter. Generellt sett så blir den enskilde inte avfärdad utan berättigad att utföra så många mitsvot som möjligt även om några inskränkningar finns kvar. Nedan några exempel:

1. Synskadade ska recitera berachan före shemabönen (i vilken judar tackar Gud för att ha skapat ljuset för även om de själva inte kan se ljuset, så är det andra som kan se ljuset. (Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2)
2. I den tredje paragrafen i shemabönen står det om hörntofsarna som judar uppmanas att sätta på sina kläder för att bli påminda om Guds bud när de ser dessa: även om den blinda inte kan se dom så är de ändå förpliktade att ha hörntofsarna på sina kläder för andras skull. (Maimonides, Mishne Tora, Hilchot Tsitsit, 3:7)
3. Den döve ska också recitera shemabönen, som börjar med ”Hör Israel” även om personen inte kan höra budordet eller ens sin egen röst.
4. Torah måste läsas och får inte reciteras utantill, därför får en blind inte vara den som läser ur torahn (Shulchan Aruch, Orah Chajim 53:14; 139:4) men däremot får personen kallas upp till torahn för en alija och recitera berachan över toran (Mose Isserless kommentar). Haftaran får läsas av en blind ur en bok med t ex brailleskrift eller t o m reciters utantill. (m. Terumot 1:2) En döv får vara den som läser ur torahn och även bli kallad för en alija och recitera berachan. (b. Megilla 24a-24b; Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2.)
5. En blind är skyldig att läsa haggadan på pesach – två blinda rabbiner i talmud står som förebild: Rav Sheshet and Rav Joseph
6. Men däremot får en blind inte vara shochet, dvs den som utför kosherslakt, eftersom snittet som dödar djuret måste utföras snabbt och exakt för att minimera djurets smärta och stress.
7. Precis som en person som förlöjligar och förödmjukar en frisk person kan bli skyldig att betala skadestånd och be om förlåtelse, på samma sätt har en handikappad person rätt att få skadestånd och förlåtelse om den utsätts för förlöjligande och nedsättande behandling.

 

Synen på synd

Synden är att vara eller göra motsatsen till det goda, alltså varje handling eller ställningstagande som upphäver Guds vilja. Impulsen till synd och vanan att synda kan övervinnas. Människan är i grunden fri och i allt väsentligt herre över sina egna beslut.  Judendomen kräver att människan står emot synden. I Första Moseboken kapitel 4 vers 7 står följande: ”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”  Samma bibelvers som hävdar att synden alltid lurar vid dörren slutar med uppmaningen att människan kan stå emot synden.  Valet är vårt.  Om vi syndar mot en annan människa måste vi be henne om förlåtelse. Om vi syndar mot Gud måste vi be Gud att förlåta oss.

Vigsel & bröllop

Enligt judiskt tänkande är bröllopet livets höjdpunkt. 

Ett traditionellt judiskt bröllop är fullt av ritualer som symboliserar relationen mellan man och fru, såväl deras åtaganden mot varandra som mot det judiska folket. 

Det är tradition att brudgummen (chatan)  och bruden (kallah) inte träffas under veckan före bröllopet. Detta för att öka förväntningen och spänningen inför bröllopet.

Vissa utför "badeken", det innebär att brudgummen täcker bruden med en slöja. Slöjan symboliserar sedesamhet och pekar på att hur attraktivt än det fysiska utseendet är så är det personens själ och karaktär som är det viktigaste.

Själva bröllopsceremonin äger rum under chuppan (bröllopsbaldakinen), en symbol för hemmet som det nya paret kommer att bygga tillsammans. Den är öppen mot alla sidor, precis som Abrahams och Sarahs tält var öppet på alla sidor för att välkomna gäster. Den ashkenasiska traditionen är att ha chuppahceremonin utomhus, som en åminnelse av att Gud sa till Abraham att hans barn skulle bli "lika många som stjärnorna på himlen". Sefardisk sed är att ha chuppan inomhus. Brudparet eskorteras vanligtvis till chuppan av sina respektive föräldrar. Under chuppan går, enligt ashkenasisk sed, bruden sju varv runt sin blivande man. Precis som världen skapades på sju dagar så bygger bruden genom sitt cirklande upp parets nya gemensamma värld. Därefter ställer sig kallah på chatan's högra sida och den del av ceremonin som kallas "kiddushin" börjar. 

Rabbinen eller kantorn säger nu trolovningsvälsignelserna, följt av att paret dricker från en bägare vin. Vinet symboliserar äktenskapets helighet. 

Enligt judisk lag börjar äktenskapet gälla när chatan ger kallah ett värdefullt objekt. Detta är oftast en ring (enligt traditionen en enkel guldring utan stenar för att symbolisera en perfekt cirkel utan början eller slut). Chatan tar ringen i sin hand och i åsyn av två vittnen säger han (på hebreiska) "du är nu trolovad till mig enligt Moses och Israels lag". Sen placerar han ringen på kallahs högra pekfinger. 

Sedan följer läsningen av ketubah (bröllopskontraktet), vilket är författat på arameiska. Kontraktet går igenom mannens olika skyldigheter gentemot sin nya fru. Dokumentet skrivs under av två vittnen. Ketubah är brudens ägodel och sätts upp i hemmet bakom glas och ram. 

Nu följer den del av ceremonin som kallas "nissuin". Sju välsignelser (Sheva Brachot) läses av rabbinen (eller olika familjemedlemmar) över en bägare vin. Dessa brachot är tacksägelser till Gud, att brudparet ska förenas för evigt i paradiset och att Templet ska återuppbyggas. Sedan dricker brudparet från bägaren. 

Ett glas placeras nu på golvet och chatan krossar det med sin fot. Detta symboliserar sorg över Templets förstörelse. Bröllopsceremonin är nu över och alla ropar "mazal tov", grattis!

Därefter är det vanligt att brudparet eskorteras till ett privat rum, "cheder yichud", och lämnas där ensamma i några minuter. Detta betecknar deras nya status som make och maka och deras nya liv tillsammans.

Därefter börjar den stora festen med sång, dans, mat och glädje. Efter maten läses Sheva brachot ännu en gång över vinet.

Läs mer här.