Alla offentliga så väl som privata aktiviteter samt gudstjänster i våra lokaler är inställda till och med 13 augusti 2020/ All public, private activities and services in our premises are canceled until August 13, 2020.

Talen från Förintelsens minnesdag

Nedan kan du se talen från minnesceremonin i Stora synagogan 27 januari 2020. Talen kommer uppdateras löpande. 

Inrikesminister Mikael Dambergs tal vid Förintelsens minnesdag

Ordförande för Judiska Församlingen i Stockholm Aron Verstänings tal

Tommy Ringart, ordförande i Föreningen Förintelsen Överlevande

Jag har förmånen att få dela ut FFÖs 27:e januari-pris för år 2019. Det går till Lena Jersenius.

Lena har ända sedan slutet av 1980-talet varit aktiv i Svenska Kommittén Mot antisemitism, först som styrelsemedlem och sedan som kanslichef. Dessförinnan arbetade hon med svenska kibbutzvänner och fick många nära vänner som var överlevande på kibbutzer i Israel.

Lena har med ödmjukhet, kunnighet och ett brinnande engagemang envetet arbetat med att bekämpa antisemitism, rasism och förnekande av Förintelsen. Hennes arbete har lett till många avgörande insatser och projekt. Inte minst vad gäller att alltsedan 1996 organisera resor till Förintelsens platser för elever, lärare och andra. Lena var också drivande med att ta fram en svensk utbildningsplattform på webben, där utgångspunkten var berättelser från några av FFÖs medlemmar. Denna plattform har nyligen presenterats som en internationell plattform med EU- stöd, med namnet ”Eternal Echos”. Nu med utgångspunkt i berättelser från Överlevande från sex olika länder.

Lena ska nu sluta som kanslichef på SKMA, men vi är övertygande om att vi kommer att se ett fortsatt engagemang från Lena och vi vill från FFÖ på detta sätt uppmärksamma Lenas både, kunniga. långvariga och glödande engagemang för att vi inte ska glömma.

Lena Jersenius, utbildningsansvarig, Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) tal

Kära överlevande och barn till överlevande!

Det är oerhört hedrande att få motta ett pris från er. Ni har på ett fantastiskt sätt förmedlat era livsberättelser till tusentals och åter tusentals svenska ungdomar för att de bättre ska förstå vad Förintelsen innebar – sex miljoner döda, ofattbara personliga tragedier och utraderandet av en stor del av den judiska kulturen i Europa. Det är de personliga livsödena som griper tag i ungdomarna – som ger dem insikt och förståelse. Den här lilla inplastade bilden föreställer en pojke som hette Peter – eller Peterle som han så kärleksfullt kallades av sina föräldrar. Ni kan inte se fotot från era platser, men bilden visar en glad liten tvååring. Fotot är taget på hans födelsedag i oktober 1940 och texten under fotot önskar honom lycka och glädje på födelsedagen ”bis mea ve esrim till 120”. Och lille Peter beskrivs: skön som ett lejon, stark och frisk. Fotot hittades tillsammans med hundratals andra bilder strax efter befrielsen av Auschwitz vintern 1945. Förmodligen har fotografierna gömts undan av den underjordiska rörelsen i lägret. 2 400 kort – en del visar glada och leende människor, andra eftertänksamma och allvarliga – några personer är strikt uppställda inför fotografen, andra i lek med sina barn med lyckliga, spralliga miner. Fotografierna finns på vägg i den så kallade Sauna-byggnaden i Auschwitz-Birkenau. Varje gång jag besöker Auschwitz stannar jag upp framför bilderna på Peter och hans mamma Grete och pappa Arthur. De ser så lyckliga och sorgfria ut.

Men ingen av dem överlevde Förintelsen – i början av juli 1942 deporterades de från Olomuoc i västra Tjeckien till koncentrationslägret Theresienstadt. Ungefär två veckor senare, den 28 juli sattes familjen på en ny transport – denna gång till Baranowice i Belarus. Den 31 juli 1942 anlände transporten med 999 personer, däribland Peter, hans mamma Grete och pappa Arthur till Baranowice. Förmodligen mördades de redan samma dag av de speciella insatsgrupperna.

Bilden på lille Peter har antagligen Peters farföräldrar, Rozinka och Jusekl Huppert, haft med sig när de deporterades till Auschwitz från sin hemby Cheszyn i södra Polen. Med största säkerhet fick Rozinka och Jusekl vandra direkt från avlastningsrampen till gaskamrarna. Det finns ett talesätt som säger att så länge man berättar om en person – så länge man minns en persons namn, så länge lever minnet av den personen vidare. I den så kallade Book of Death där Yad Vashem i Israel samlat namn på mördade och döda under Förintelsen finns drygt 4,5 miljoner namn registrerade. Namn på personer som någon kommer ihåg – släktingar, vänner, grannar – som har anmält namnen till Yad Vashem. Ungefär 1,5 miljoner namn saknas. Människor som ingen minns.

Trots efterforskningar har Auschwitz-museet inte kunnat finna några personer som kommer ihåg familjen Huppert, ingen som minns Peter, hans föräldrar Grete och Arthur, farföräldrarna Rozinka och Jusekl, eller de många släktingarna. Kvar finns ett antal fotografier på en vägg i koncentrations- och förintelselägret Auschwitz-Birkenau och några anteckningar på baksidan av fotona.

Tal av Netta Frister Aaron, scenkonstproducent och styrelsen FFÖ

Texten ingår i projektet Judiskt Liv - En berättelse till bilder producerat för FFÖ av Netta Frister Aaron och Vargkatten Produktion. Med stöd av Kulturrådet, Stockholms Stad,  Israelitiska Ynglingaföreningen och Heckschers stiftelse. 

Arvsförordnande

Mitt judiska arv är mitt mänskliga arv
Kärnan i min judiska identitet består blott av ett enda
knytnävslag
arvet

Vid min skapelse blev en cell flera och jag fylldes
av det som skulle bli jag och av mina föräldrars arv.
Barnet kan inte värja sig mot arvet, utan slukar allt som gives.
Likt en svallvåg. Guppar jag med.
Och deras sorg och deras skräck blev också min.
Trots att jag alltid levt i trygghet - utan verklig rädsla, utan verklig hunger.
Det var ju för mer än sjuttio år sedan. Glöm det! Gå vidare nu!

En gång när mamma var mer deprimerad än vanligt
och jag än en gång vred mig i våndan av att aldrig kunna hjälpa
så ringde jag avdelningen för trauma och tortyroffer på Karolinska sjukhuset.
Och frågade om de tar emot patienter vars trauma ligger mer än 50 år bakåt i tiden.
Du kan ringa hemkommunens vårdcentral och via dem beställa tid hos en husläkare.
De kan ge en remiss till en psykolog.
Tack.

De försökte ju bara skydda sina barn. Det som hände dem skulle aldrig få hända oss.
Ett svenskt namn, en svensk skola. Ett svenskt liv
Ett judiskt andranamn, ett polskt teglas, en judisk gest.
En svensk dag med fint yrke och bil och villa.
En judisk natt med mardrömmar och på nattduksbordet det enda fotografiet. Dubbelliv.

Jag är barn till
Alla är vi barn till
Barn till någon
En far och en mor som förmedlat sitt arv
Varför ska vi minnas förintelsen, frågar de?
Glöm inte mitt namn ropar de, de döda
Eller som den överlevande sade: Jag överlevde bara för att vittna!
Och vad ska jag minnas och vad ska jag glömma?
Och hur ska jag vara en människa? A mench!

Överintendent, Forum för levande historia, Ingrid Lomfors tal

Det är alltid en ära att få tala i just denna synagoga på Förintelsens minnesdag. Denna vackra byggnad från 1800-talets mitt är en av de få i sitt slag som fortfarande är intakt efter Förintelsen. Därför är den i sig ett minnesmärke över en tid och en kultur som gick förlorad i Europa men som lever vidare här i Stockholm.

Det är också en ära att få representera en statlig myndighet som har till uppgift att minnas och lära av Förintelsen. Forum för levande historia har i snart två decennium utbildat lärare och många andra yrkesgrupper om Förintelsen, men också om antisemitism. Dessa yrkesgrupper använder vårt faktamaterial och våra forskningsrapporter. Varje år kommer också mer än tiotusen elever till oss för att se våra utställningar. Utställningar som sedan går på turné över hela landet.

Varje år möts vi av nya utmaningar. 

Låt mig börja med de positiva: 

Vi vet genom undersökningar som Forum för levande historia har genomfört att kännedomen och kunskapen om Förintelsen har ökat. Genom undersökningarna vet vi att de överlevandes besök på skolor har spelat en stor roll och deras självbiografier likaså. Vi vet också att många har skaffat sig kunskaper genom kulturen; film, litteratur och teater. Men vi vet även att särskilda satsningar såsom SKMA, FFÖ, Zikaron, som vi på Forum för levande historia har genomfört, har haft effekt och bidragit till att kunskapen har ökat.

Svårigheten är att nå ut till de som behöver kunskapen som mest.

Och det är här vi har en utmaning. För hur når vi ut med kunskap om Förintelsen till de som behöver den som mest? De kan vara unga människor med svårigheter i skolan, som har svårt att gå vidare till högre utbildning, och som har minst resurser när det kommer till sådant som litteratur, konstupplevelser, resor och möten med nya människor. Jag tror att det är en utmaning där vi behöver hjälpas åt, tänka nytt tillsammans och samarbeta.

En sak som vi på Forum för levande historia gör för att öka kunskapen om Förintelsen i Sverige är att vi varje år bjuder in en internationell gäst till denna dag, som kan belysa olika utmaningarna i vår samtid som rör minnet av Förintelsen. För två år sedan hade vi professor Yehuda Bauer här som talade om antisemitismen som ideologisk drivkraft för nationalsocialismen i Nazityskland, men också för våldsbejakande ideologier i vår egen tid. Förra året hade vi Debora Lipstadt här som talade om förnekelse och trivialisering av Förintelsen. 

Och i år har vi bjudit in historikern Jan Grabowski. Han visar hur minnet av Förintelsen håller på att förvanskas i Polen. Den är en allvarlig utveckling som kan få stora konsekvenser.

Och nu kommer att jag övergå till engelska:

Professor Jan Grabowski is born and raised in Poland. He is a professor of History at the University of Ottawa, Canada. As a Polish-Canadian historian he has done substantial, superb and very important work on the history of Jews in occupied Poland. Professor Grabowski has achieved broad attention with his book Hunt for the Jews: Betrayal and Murder in German occupied Poland, - which won the Yad Vashem International book prize.

Please welcome professor Jan Grabowski.