Alla offentliga så väl som privata aktiviteter samt gudstjänster i våra lokaler är inställda till och med 13 augusti 2020/ All public, private activities and services in our premises are canceled until August 13, 2020.

Antisemitism/judehat

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Antisemitism betyder och har alltid endast betytt fördomar och fientlighet mot judar. Det har inte och har aldrig haft med fientlighet mot individer och grupper som talar semitiska språk att göra. Således är det även fullt möjligt för individer som talar semitiska språk att hysa antisemitiska uppfattningar.

Antisemitism är mångfasetterad. Dess rötter och orsaker är komplexa. Det finns ingen enskild orsak som kan förklara varför antisemitism finns och har funnits genom historien. Även om antisemitism har tagit sig olika uttryck genom historien finns det mycket som förenar dessa. Detta gäller framför allt de stereotyper och anklagelser som riktats mot judar.

Antisemitism genom historienFörmodligen är den viktigaste orsaken till antisemitismens framväxt, varaktighet och djupa rötter i europeisk kultur den judefientliga tanketradition som utvecklades inom kristendomen. Kristendomen var från början en gren av judendomen. Den etablerade sig senare som en separat religiös riktning och konkurrerade med judendomen. Ur detta spänningsförhållande föddes en antijudisk teologi som, i samband med att Europa blev kristet, fick långtgående konsekvenser för den judiska minoriteten.

Det faktum att judendomen fortsatte att existera parallellt med kristendomen och att judar generellt inte erkände Jesus som messias ledde till förbittring inom den kristna kyrkan. Judendom borde, enligt kristenheten, ha upphört att existera i och med Kristus. Kyrkan ansåg att man ersatt judendomen och att man representera det ”nya Israel”. För att undergräva judendomens legitimitet föddes redan under de första århundradena efter Kristus en antijudisk teologi. Den var framför allt baserad på anklagelsen att judarna hade korsfäst Jesus. Judar utpekades som Kristus- eller Gudsmördare.

Under europeisk medeltid infördes en diskriminerande lagstiftning som begränsade judars religiösa och ekonomiska rättigheter. Man byggde getton och judar tvingades bära speciella kännetecken eller kläder som skulle separera dem från kristna. Man begränsade även judars näringsverksamhet till områden som penningutlåning. Detta medverkade till att fientligheten mot judar även fick ekonomiska och sociala drivkrafter. Med tiden utvecklades nya anklagelser och myter utvecklades. Judar utmålades som Djävulens redskap, de påstods begå ritualmord på kristna barn och beskylldes för att förgifta brunnar och på så sätt orsaka pesten. Detta ledde till att judar mer och mer började uppfattas som farliga, illvilliga och väsensfrämmande och därför allt mindre mänskliga.

Modern antisemitismUnder upplysningen förbättrades situationen för judar på många håll i Europa. Dock levde delar av den kristna, medeltida antijudiska tankevärlden vidare. Fientligheten mot judar fick nu även ett världsligt rättfärdigande och nya fördomar och beskyllningar lades till de äldre. Den moderna antisemitismen som framträdde i Väst- och Centraleuropa mot slutet av 1800-talet – delvis som en reaktion mot judarnas frigörelse (politiska likaberättigande) – angrep judarna utifrån politiska, ekonomiska, sociala, nationalistiska och så småningom rasistiska motiv. Många av de stereotyper som användes var egentligen inte nya, utan inspirerades av antisemitistiska föreställningar från den kristna medeltiden. Århundraden av demonisering och förfrämligande av judar hade skapat en negativ inställning hos många icke-judar.

I början av 1900-talet göddes antisemitismen även av politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar i Europa. Industrialiseringens djupgående förändring av samhällsförhållanden, militant nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, ekonomisk depression, massarbetslöshet, svaga demokratier och andra omständigheter skapade en god jordmån för politisk extremism och därigenom grogrund för antijudiska stämningar och konspirationsteorier.

Nazismen förenade både medeltida och moderna antijudiska föreställningar men omvandlade och radikaliserade dessa till en mordisk, rasistisk ideologi. Nazitysklands folkmord på Europas judar under andra världskriget kan inte förklaras endast med hänvisning till antisemitismen, men judehat utgör den viktigaste orsaken till denna förbrytelse.

Efter 1945Förintelsen ledde till ett kraftigt avståndstagande från antisemitism i många länder. I demokratiska stater har öppen judefientlighet inte varit rumsren efter 1945. Mycket pekar också på att omfattningen av fördomar mot judar minskade under decennierna efter kriget. Detta innebar dock inte att den antijudiska tanketraditionen avlägsnades. På grund av dess varaktiga och starka avtryck i europeisk kultur och historia har fördomar och mytbildningar levt kvar.

En öppen och ideologiskt förankrad antisemitism förekom även efter 1945 i nazistiska och högerradikala grupperingar. I Sovjetunionen och flera kommunistiska stater i Östeuropa bedrevs under efterkrigstiden också politiska kampanjer med antijudiska inslag.

Efter 2000Med tiden mattades de tabun som omgärdade antisemitismen. Judiska stereotyper och fientlighet började åter göra avtryck i den politiska kulturen i väst. Denna utveckling tog sin början i slutet av 1960-talet. Den har emellertid blivit mer markant och dramatisk sedan början av 2000-talet. De grundläggande anti-judiska tankemönstren är dess grund men antisemitismen har även i vår tid fått näring av historiska och politiska omständigheter och händelser.

En bidragande faktor till detta är Förintelsens konsekvenser. Folkmordet på Europas judar har skapat en skuldproblematik som för en del skapat en förnyad aggressivitet mot judar. Detta kan ta sig uttryck som bagatellisering av Förintelsen och i strävan att jämställa judar eller israeler med nazister, skyldiga till brott av samma slag som Förintelsen. Det stora intresset för Förintelsen framkallar i vissa opinioner irritation och aktiverar i en del fall antisemitiska föreställningar om makt och konspirationer.

Judehat utgör ett centralt inslag i många samtida högerextrema och ultranationalistiska rörelser och partier i Sverige och Europa. Inom den nazistiska så kallade vit makt-rörelsen utgör antisemitismen fortfarande kärnan i ideologi och propaganda. Det finns också en rad högerextrema och extremnationalistiska partier för vilka fientlighet mot invandrare och i synnerhet mot muslimer (islamofobi) står i centrum. Det finns således två huvudfåror inom den samtida europeiska extremhögern; för den ena är islamofobi central, för den andra antisemitism.

Konflikten i Mellanöstern stimulerar och används emellanåt för att sprida fördomar mot judar. Detta gäller framför allt den israelisk-palestinska konflikten men under senare år även kriget i Irak och den globala terrorismen. Kritik mot Israels politik eller USA:s agerande i Mellanöstern är självklart inte antisemitism, men konflikterna i Mellanöstern utlöser ibland reaktioner och tolkningar som bottnar i eller influeras av fördomar mot judar.

Gränsen mellan kritik och fördomar överskrids när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställande mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rasistiska framställningar av judar.

Antijudiska attityder spelar emellertid också roll för vissa andra förhållningssätt till Israel och reaktioner på dess politik. Ett sådant inflytande kan spåras i en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk och som kräver staten Israels upphävande eller utplåning. En påverkan av antisemitiska tankemönster av både religiös och sekulär art kan även avläsas i synsätt som framställer Israel som huvudorsak till flertalet samtida världsproblem och konflikter.

Även användandet av dubbla måttstockar i kritiken mot Israel, det vill säga när Israel kritiseras hårdare eller på andra betingelser än andra stater eller parter inblandade i konflikter, kan i vissa fall motiveras av fördomar och fientlighet mot judar.

Slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik.

Under senare decennier har en förstärkt antisemitism även kunnat noteras i arabiska och muslimska länder. Detta har många orsaker. Även om judar under medeltiden mötte betydligt större tolerans i den muslimska världen jämfört med det kristna Europa, förekom i den muslimska världen också förakt och diskriminering gentemot judar. Under slutet av 1800-talet introducerades europeisk antisemitism av framför allt kristna församlingar i Mellanöstern. Efter första världskriget och i och med ökningen av judisk invandring till Palestina fick vid sidan av motstånd mot det sionistiska projektet (strävan efter att bilda en judisk stat) även politisk antisemitism större spridning.  Den europeiska kolonialismen, arabnationalismens framväxt och Nazitysklands propaganda gentemot arabvärlden bidrog även till denna utveckling. Utvecklingen stärktes framför allt efter Israels bildande 1948. Den därefter pågående israelisk-palestinska konflikten har gett antisemitismen näring och exploateras för att sprida hat och fördomar mot judar. Den legitimitet och utbredning som antisemitismen fått i arabiska och vissa andra muslimska stater bör förstås mot bakgrund av bristen på demokrati och yttrandefrihet och närvaron av auktoritära eller totalitära regimer i denna del av världen.

Med den politiska islamismens framväxt har judefientligheten i den arabiska och muslimska världen givits en allt mer religiös färgning. I radikal islamistisk ideologi och propaganda utgör antisemitism ett centralt inslag. Även vissa muslimska grupper i Europa och andra delar av världen påverkas av denna utveckling.

Som synsätt och föreställningar förekommer antisemitism i olika politiska opinioner. 2011 publicerade forskare vid universitetet i Bielefeld i Tyskland en undersökning av gruppfördomar i åtta EU-stater (Intolerance, Prejudice and Discrimination, Friedrich Ebert Stiftung 2011). Enligt resultaten, bland de länder som ingick i studien, var antisemitiska uppfattningar mest omfattande i Ungern, Polen och Portugal. Lägre nivåer uppmättes i länder som Holland och Storbritannien. Uppfattningen att fientlighet mot judar var begripligt mot bakgrund av Israels politik var förhållandevis utbredd i flertalet av de länder som ingick i undersökningen.

Texten om antisemitism är tagen från SKMA (https://skma.se/antisemitism/) och redigerad för www.jfst.se

Läs merSvenska kommittéen mot antisemitism (SKMA) har på sin hemsida ett gediget material om antisemitism i världen och Sverige. De har blandat tagit fram ett digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism som vi rekommenderar. 

Undersökningar om antisemitismForum för levande Historia publicerade under 2005 studien ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige ” (Henrik Bachner och Jonas Ring).  I studien undersöker man antisemitismens utbredning i Sverige och analyserar inom vilka grupper den är mest förhärskande.

I en studie som publicerades 2018 av EU:s byrå för grundläggande rättigheter anger nio av tio europeiska judar att de upplever att antisemitismen har ökat under de senaste fem åren. Sverige sticker ut bland de länder där flest upplever en ökad antisemitism.

Studien bygger på en nätenkät som har besvarats av över 16 000 judar i de tolv länder där mer än 96 procent av den judiska befolkningen i EU bor. Omkring 90 procent av de som besvarade enkäten upplever att antisemitismen har ökat under de senaste fem åren.