Ute Steyers jom kipur yizkor-predikan 5779

Vi har säkert alla varit med om och kanske lett lite när par som varit gifta länge ibland slutför varandras meningar, eller när man kan säga exakt hur någon kommer att svara – med exakt ordalydelse. Vi kanske har sett eller själva har en ”arbetsfördelning” bland par eller gamla vänner över vem som har hand om vilka delar av gemensamma kunskaper: det är lite grann som en delad hårddisk eller som det kallas i psykologin: transaktivt minne. Termen beskriver de delar av fakta och detaljer som vi inte själva har i våra huvuden utan vi har outsourcat dem: i hög utsträckning till andra medier – som min mammas lilla anteckningsbok med telefonnummren och födelsedagar till släkt och vänner eller våra mobiltelefoner och Facebook-notifikationer. Vi behöver inte ha själva faktat utan vi behöver ”bara” komma ihåg var någonstans vi får tillgång till informationen. Lite grann som Dumbledors minnesbrunn i Harry Potter. Och i hög utsträckning så lagrar vi information med andra människor. Vi skapar en slags ”minnespool” där skapadet av denna minnespool med andra i stor utsträckning är en process av själv-uppenbarelse eftersom den uppstår endast genom närhet. Det kan vara emotionell närhet som med par eller nära vänner, men det kan också vara en långvarig professionell relation som när man delar arbetsplats med samma kollegor år efter år. Även där uppstår närhet som bidrar till det kollektiva minnet, eller transaktiva minnet.

Allt detta gör det riktigt svårt när någon dör. Förlusten av en älskad – en förälder, ett barn, syskon, make / maka, nära vän eller kollega är ett förödande slag på många olika nivåer. Vår sorg över ett avbrutet liv och det gapande hålet som det lämnar i våra liv varvas med hålen i minnet som gått förlorat och som den andre brukade fylla. Det gör att frånvaron känns så djupt och smärtsamt.

På sätt och vis känns det som om en del av oss dör också - bokstavligen inte bara figurativt. Den  älskade personen var en del av vårt externa minnessystem; deras erfarenheter var våra erfarenheter och nu har den delade hårddisken kraschat. Alla dessa små vardagliga saker - hur vi navigerar i världen, hur vi relaterar till andra människor, hur vi minns det förflutna och hur vi drömmer om framtiden - allt det och så mycket mer som utgjorde vem de var men också vem vi är - allt detta går förlorat. De och bara de visste vissa saker om oss och vår historia, saker som ingen annan visste. Vi är inte längre hela.

Detta är varför Yizkor berör så djupt. Ordet Yizkor beskriver en handling: att komma ihåg, att hämta ett minne. Såsom vi ber att Gud kommer ihåg oss idag, så kommer vi ihåg våra kära. Vi sörjer deras förflutna, vi hedrar deras liv , och i vår sorg söker vi tröst i traditionen och gemenskapen.

Den visdom som de hade, de vanor de hade, sångerna de sjöng och maten de lagade, skämten de drog, minnet som sträcker sig över generationsgränserna och som utgör en familjs historia – gör att helgerna är en särskilt svår tid men också en speciellt viktig tid att komma ihåg våra älskade.  Yizkors kan inte göra ogjort det som har skett, och den älskade människans död är ett oundvikligt faktum.

Men Yizkor går ännu djupare: Om det verkligen är så, att när vår älskade dog, dog en del av oss med dem, så betyder det att det omvända är sant också: en aspekt av vår älskade lever fortfarande i oss idag. För om vi följer tanken om det transaktiva minnet så utgör vi motparten i den. Och vi är fortfarande här. Vår älskade, som inte längre lever, var vår älskade eftersom det fanns en aspekt av honom eller henne inom oss. Vi är inte bara vårdare av ett minne i vilket farmor finns, utan så länge vi lever, personifierar vi de faktiska platserna och där lever delar av dem kvar. Yizkor som vi snart börjar är tänkt att vara en handledning för vårt uppdrag som vårdnadshavare av minnet. Vad innebär det i praktiken att säga att en mamma, en far, en bror, en syster, ett barn eller en make/maka lever vidare genom oss? Hur uttrycker vi vårt ansvar? Hur uttrycker vi vår möjlighet att fortsätta värderingarna, de höga ideale, traditionerna och de värderingar som vår älskade höll? Vi vet från machzorns ord att våra nära och kära kan, om vi väljer, hålla oss levande genom våra egna handlingar, och en aspekt av dem lever genom oss. ”Zochrejnu l’chajim” – ”Minns oss för livet!” sjunger vi. Yizkor är inte bara tiden att komma ihåg; Yizkor är tiden för oss att vidta åtgärd, att kartlägga det kommande året, att fatta beslut och att göra våra liv till levande och dynamiska monument för alla som vi minns idag.

För att ta upp begreppet transaktivt minne än en gång: om vi kan acceptera faktumet att en del av våra nära och kära som har lämnat oss finns kvar inom oss och lever vidare genom oss – så måste vi samtidigt acceptera att en del av oss kommer att leva vidare inom dem som en dag (må det vara långt tills dess!) kommer att stå här för att säga Yizkor över oss. Frågan blir då: Under den begränsade tiden vi har fått på jorden: i de människorna som står dig nära – vad är det som kommer att leva vidare i dem av dig som du är idag? Vad lämnar du efter dig? Är du nöjd med det?

En av de mest smärtsamma aspekterna av Yizkor är den oundvikliga känslan av de saker vi borde ha och kunde ha sagt till våra nära och kära innan de gick bort, men - av någon anledning – inte sade. Yizkor är vår väckarklocka att även om vi inte kan ändra det som har hänt så har vi fortfarande möjligheten att påverka hur framtiden ska se ut. Vi kan förändra den. Vi kan, om vi så väljer, göra de förändringar som behöver göras och ha de viktiga konversationerna med våra nära och kära som vi önskade att vi hade haft med dem som inte längre finns bland oss. Än har vi chansen att skapa en delad minnesbank med de som står oss nära, så  att vi, när det är dags, har tillgång till den.

Må vi ta tillvara denna gåva som vårt minne utgör, att minnas med kärlek de som har gått hädan och finna tröst i deras minne och i vår gemensamma närvaro här idag – och låt oss lova att ta tillvara  våra liv så att det blir minnesvärda.

Leave a Comment