Eders Kungliga Höghet,

Statsminister Stefan Löfven och medlemmar av Sveriges riksdag och regering,

Excellencies,

Men främst: Kära överlevande, utan ert mod och era vittnesmål hade Förintelsens fasor enbart varit detaljer i historieböckerna. Att ni är med oss idag visar tydligt att det judiska folket lever - Am Jisrael Chai!

Kära vänner,

Det har nu gått 20 år sedan denna dag – den 27 januari – blev till en nationell minnesdag för Förintelsen här i Sverige.

Jag har ibland funderat kring minnet av Förintelsen. De som överlevt den har själva sett och upplevt några av de största ohyggligheterna i mänsklighetens historia. Vad de varit med om präglade ofta resterna av deras liv. Även de överlevandes barn och barnbarn som växte upp med berättelser om mördade släktingar behöver inte hjälp att minnas.

Jakob Ringart, som överlevde Förintelsen, har berättat om hur han hörde skriken från dem som var på väg till gaskamrarna: Glöm oss inte! För vad kan vara värre än att ingen ens minns att en levt?

I likhet med många av mina jämnåriga bär jag ett namn som en gång tillhört en av de sex miljoner judar som mördades under Förintelsen. Det är en judisk tradition att namnge en nyfödd efter en avliden släkting. På så vis skapar vi ett band mellan den avlidne och den nyfödde. Livet går vidare. Min morfars far, Jakob Aron, var bara strax över fyrtio år gammal när han gasades ihjäl i dödslägret Chelmno tillsammans med sin fru och sin yngste son. Detta kommer för evigt att vara en del av mig.

Genom vårt namn blir vi till unika individer. Ett led i nazisternas avhumanisering av oss judar var att ta ifrån oss våra namn och ersätta dem med nummer. Vi som minns de mördade måste göra allt vad vi kan för att ge dem tillbaka deras namn. Som profeten Jesaja skriver: venatati lahem jad vashem asher lo jikaret, och jag ska ge dem ett minnesmärke och ett namn, som aldrig någonsin ska utplånas.

Jad Vashem – ett minnesmärke och ett namn. När ni efter denna ceremoni går förbi vårt vackra minnesmärke över Förintelsens offer kommer ni se att det består av namn. Över 9 000. Genom deras namn minns vi dem.

Vänner,

Tyvärr räcker det inte med att minnas. Vi måste göra något av detta minne. Sanningen är att denna nationella minnesdag inte behövs främst för oss judar. Som det står i den FN-resolution som 2005 etablerade denna dag som en internationell minnesdag för Förintelsens offer “the Holocaust (…) will forever be a warning to all people of the dangers of hatred, bigotry, racism and prejudice”.

Jag har med glädje kunnat se hur den 27 januari uppmärksammas alltmer i det svenska samhället från söder till norr. Från min plats här framme kan jag se en synagoga fylld med ledande politiker, religiösa ledare och diplomatiska företrädare. Det är givetvis glädjande.

Men vi måste agera när hatet mot oss judar gång på gång visar sig.

Oavsett var.

Oavsett hur.

Och oavsett vem avsändaren är.

Och vi måste värna relationen till Israel som världens enda judiska stat.

 

Så sent som i oktober förra året fick en judisk kvinna i Lund sitt hem nedbränt enbart för att hon är judinna. Tidigare under året avvecklades Judiska föreningen i Umeå efter hot från nazister. 9 av 10 svenska judar upplever att antisemitismen ökat under den senaste femårsperioden.

Vi judar vet alltför väl vad hot och hat mot oss kan leda till. Precis som kanariefågeln i gruvan är antisemitismen ett första tydligt tecken på att något inte står rätt till i samhället. Så låt oss minnas Förintelsens offer idag och varje dag genom att arbeta för att det som skedde aldrig ska ske igen.

Med dessa ord vill jag välkomna er alla till vår vackra synagoga och till denna ceremoni!